Berättandet, Den där elden inom, Det har kommit ett brev, Drottningen af Åre, Egenföretagare, Skrivandet

Kulturen finner alltid vägar ut

Jag går en rask promenad i vårvintersolen och ser tussilago i dikeskanten. Tänk så mycket hopp sådana små solar kan sprida! Medan jag går lyssnar jag på radio och en intervju med sångerskan Louise Hoffsten. Hon berättar om hur svårt livet är dessa dagar när hon inte får komma ut och möta sin publik, när hon inte får komma ut och göra det hon lever för – sjunga och spela musik. “Musiken tystnar nu”, säger hon. “Det är det som händer.”

Och det är så oerhört tungt att höra henne säga de orden. Men det är sant, på ett sätt. Alla konserter, musikaler, teatrar, festivalen ställs in. Musiken tystnar. Och samtidigt inte. För på samma gång pågår en motrörelse där musiken förmedlas på andra sätt. Ni har ju säkert också sett glimtar av någon av alla streamade konserter och spelningar som görs. Det är också så otroligt hoppfullt! Det säger mig att musiken inte kan tystna. Om den stoppas så finner den andra vägar ut.

Det är så med kulturen över huvud taget, tänker jag. Den finner alltid vägar ut. Musiken, teatern, konsten, litteraturen lever vidare genom allt. Och den gör att människor orkar vidare, också i de svåraste av situationer.

Regionbiblioteket Jämtland-Härjedalen gör sitt till för att sprida litteraturen vidare i dessa Coronatider, när människor inte kan mötas på biblioteken på samma sätt, på författarframträdanden eller bokcirklar. De väljer att filma författarframträdanden som ska spridas via bibliotekens kommunala och regionala kanaler till bibliotekens besökare och andra intresserade.

Och jag ska få vara en av de författarna som ska bli filmad och på så sätt få berätta om mina böcker och mitt författarskap. Det känns väldigt bra på många sätt! Också för att jag under denna vår fått flera framträdanden inställda. Så jag jobbar nu på med en föreläsning som ska handla om kvinnorna i mina tre romaner. Jag ska försöka väva samman deras liv, och tydliggöra de spår och avtryck de gjorde.

Jag önskar er alla en fin dag!

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Böcker och läsning, Den där elden inom, Det har kommit ett brev, Drottningen af Åre, Sorg - det mest gåtfulla i mitt liv

Rea i min webbutik!

Det är en så speciell tid vi lever i. Ingen av oss har någonsin upplevt något liknande. Vi famlar oss fram, famlar efter svar, lyssnar till experter och hoppas och tror. Och det är nu jag tänker att det är extra viktigt med böcker. Det finns en tröst i böcker, i att läsa. Inte minst för alla de som nu sitter i karantän.

Själv läser jag feelgoodromaner – just nu en författare som heter Liane Moriarty. Hon har förmågan att skriva om rätt tunga ämnen, men blandat med mycket humor. Befriande, på något sätt.

Och skulle någon ha glädje av att läsa mina böcker, så sänker jag priset på dem här i min webbutik. Romanen “Den där elden inom” är tyvärr helt slut (nej, ett exemplar finns kvar), så den är bortplockad ur sortimentet.

Var rädda om er och om varandra! Och läs! Ge er själva möjligheten att fly in i andra, spännande världar! All forskning visar att läsning är bra för oss människor.

Varm kram från Karin!

(Ja, det var ett inlägg från mig. Nu går jag tillbaka in i fastan. Fastan som i år för mig betyder att avhålla mig från alla typer av sociala medier.)