Livet

Allhelgonahelgen är över för den här gången

Bildresultat för allhelgona
 
Jag talade med en person idag, som sa att allhelgonahelgen är den vackraste helg han vet. När höstmörkret vilar tungt över jorden, när gravljusen lyser upp våra kyrkogårdar,  när vi på ett särskilt sätt får tänka på våra döda. Jag håller med. Det är en väldigt vacker helg. Och på samma gång en väldigt tung helg. Så mycket av sorg och smärta som blir påtaglig, och kommer upp till ytan.
 
Men jag tror verkligen att det är nödvändigt att emellanåt låta sorgen och smärtan vara påtaglig. Att den inte ständigt ska skuffas undan till en bortglömd vrå i vår själ. Jag tror vi behöver dagar och stunder då vi tillåter oss svårmodet och frågorna kring livet och döden. Dagar då vi tänker på, och sörjer, alla vi älskat och mist.
 
På Facebook och Instagram har många av dem jag följer gjort inlägg som handlat om allhelgonahelgen, och om döden. Och  många har använt uttrycket “den som gått före” när de skrivit om någon som dött. Det är ett fint uttryck. Den som gått före. In i döden. In i ett annat sätt att leva. Det är ju den kristna tron: Att döden inte betyder ett slut, utan en början på något nytt.
 
Så mitt i höstmörkret och svårmodet får vi ändå bära med oss det hoppet: Livet fortsätter. Det gör det. “Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
Livet

Lev!

Nu börjar allhelgonahelgen gå mot sitt slut. En helg som för många handlar om att stanna upp och reflektera. Att tända ljus på sina anhörigas gravar, minnas, sörja, tänka. Lika viktigt som att stanna upp inför döden och förgängligheten är det att stanna upp inför livet. Någon sa: “En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte.” Nej, precis så är det ju! Livet behöver levas. Dag för dag, ögonblick för ögonblick. En god vän gav mig den här stenen. “Lev!” står det. Ja, jag vill leva de dagar jag har. Jag vill leva i tacksamhet över allt det som är gott och vackert i mitt liv, jag vill ta tag i, och förändra, allt det som skaver och gör ont. Jag vill leva i sanning och ta vara på de dagar jag får. Dag för dag. Ögonblick för ögonblick. Lev!

Livet

Sorg och död

Så här glada såg vi ut när vi var i radiostudion för tre år sedan, trots att ämnet vi pratade om var sorg och död. Då hade vår bok “Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv” precis släppts. En bok med texter av mig och Sonja Wahlén och med fantastiska bilder av Ulla Granqvist. En tankebok kring det svåraste, det ämne som vi gärna undviker att prata om, just sorgen och döden. Men det är viktigt att vi pratar om det! Att inte se döden och sorgen som något som finns utanför eller bortanför livet, utan något som är en del av livet. Att inte rygga för att livet också bär på mörker och svårigheter, på förtvivlan och smärta.

Vi skriver i boken att vi idag i vårt samhälle ständigt fokuserar på tacksamhet och glädje, att vi uppmanas att rycka upp oss, tänka positivt, se framåt. Jo, det är klokt och viktigt, men inte alltid. Det finns stunder och perioder i livet då vi behöver sörja, gråta, klaga, gnälla, älta, ifrågasätta, vara arga och missmodiga. Och vi behöver medmänniskor som står kvar. Som orkar. Som törs. Som kanske inte har de rätta orden, den rätta trösten, men som finns där med sin närvaro och sin öppna famn.

Så ser jag på bilden igen från radiostudion och tänker att det är helt rätt att vi ser så glada ut. Sorgen rymmer så många ansikten, så många skiftningar och så måste det få vara. Tack Sonja och Ulla för gott samarbete med vår bok! Tack Ingegerd och Maria på FB-förlag att ni trodde på boken!