Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Familj och vänner, Livet

Du lyser klarare än himlens alla stjärnor

Idag är det tolv år sedan hon döptes, vår älskade tjej. Tolv år sedan den vackra höstdagen i Hede kyrka där hon strålade som en sol genom hela dopgudstjänsten. Mina fina vän och kollega Svante döpte, hans fru Marie spelade, farfar Gunnar sjöng, hennes fyra faddrar läste texter och böner, och i kyrkbänkarna satt alla våra kära familjemedlemmar, släktingar och vänner. Det blev en så vacker stund som för alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

Och vi firar dopdagen varje år. Vi tänder hennes dopljus, fikar något gott och pratar om den där dagen.

Idag var det bara hon och jag – älskade maken är vid sjöstugan. Så jag slog in paket, kokade varm choklad och bredde smörgåsar, tände dopljuset och väkcte henne med sång.

Jag sjöng den sång som var med vid hennes dop, den vackraste dopsång jag vet, skriven av Mikael Eklöf. Här är några strofer ur den:

Du lyser klarare än himlens alla stjärnor, för ljuset som du bär, det värmer mig. Livets låga brinner som ett svar på orden Jag älskar dig.

Du behöver inte lyckas för att duga, det räcker med att du finns till. Livet är en gåva som du fått, en möjlighet att göra det du vill.

Du är älskad, du är sedd, var inte rädd.

Livet

Vad är det bästa med att vara präst?

Vad är det bästa med att vara präst? Den frågan får jag emellanåt. Speciellt från konfirmander eller andra unga människor. Och svaret är att det är så mycket som är bra med att vara präst. Till exempel:
 
* Att förbereda och leda gudstjänster. Roligt och livsbejakande!
* Att ha konfirmander. Att få stöta och blöta livsfrågor med unga människor.
* Att ha samtalsgrupper. Att tillsammans tala om de stora sakerna i livet.
* Att ha dop, vigslar och begravningar. Så ödmjuk inför uppgiften att finnas med i de stora händelserna i människors liv, i både glädje och sorg.
* Att sitta hemma vid människors köksbord och samtala över en kopp kaffe.
 
Ja, det är några av svaren på den frågan. Och jag är glad och tacksam att få vara präst i Åre församling. Att få möta både alla bofasta och alla som kommer hit som gäster. Den brokighet som det innebär, det myller som det blir. Tacksam.

Livet

Med vår glädje över livets under

INu är Åre gamla kyrka förberedd för dop. Ljusen brinner, dopfunten står framme i koret, kantorn över på psalmerna uppe på läktaren. Det är något visst med barndop, och det är lika speciellt varje gång. Jag har varit präst i snart sexton år, och har hunnit med många, många dop genom åren, men det speciella finns kvar. Att se ett litet barn bäras fram längs altargången, att se förväntan i de anhörigas ögon, att låta dopets vattendroppar rinna över det lilla barnets huvud. “Jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…”

Det stora sker emellanåt – att det lilla barnet ser mig rakt i ögonen, och ser ut att förstå det vi vuxna inte riktigt förstår. Ser ut att ana vad dopet till sitt innersta väsen betyder. Ser ut att omfatta vad dopets vattendroppar vill säga: Du är älskad, efterlängtad och välsignad. Gud är med dig genom allt.

I psalm 383 beskrivs det så här: “Med vår glädje över livets under, och ett nyfött barn i våra händer, kommer vi till Dig som gav oss livet, kommer vi till Dig som gav oss livet.”

Här är jag i lilla, lilla sakristian klädd i röcklin och vår vackra samiska stola.

Livet

Gudomliga ögonblick

Idag har jag döpt en liten tjej i Åre gamla kyrka. Det är lika stort varje gång ett barn döps. Lika hisnande. 
Den här flickan sov gott i pappas famn ända tills det var dags för själva dopet. Då höll jag henne i min famn och öste vatten över hennes huvud i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Då vaknade hon, skrek till och somnade om. Hennes föräldrar tyckte hon skulle vara kvar i min famn, så det var hon gudstjänsten igenom. 
“Med vår glädje över livets under och ett nyfött barn i våra händer kommer vi till Dig som gav oss livet…” Sv Ps 383.