Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Utomhuslivet

Skrivarknep och utflykt

När älskade dottern kom hem från skolan frågade jag om hon ville hänga med på en liten vandring och sedan äta middag utomhus. Det ville hon. I all enkelhet packade jag matsäck och så gav vi oss iväg.

Jag skrev i stort sett hela dagen i går. Började vid kl 6 och körde mina 45-minuterspass. Ni som gått mina skrivarkurser vet vad det betyder. Jag ställer en klocka på 45 minuter och skriver tills den ringer. Då tar jag en paus – äter frukost till exempel eller lägger i en tvätt eller vattnar blommorna – och sedan 45 minuters skrivande igen. Och igen och igen. På eftermiddagen tar jag en längre paus och ger mig ut och rör på kroppen.

Den här strukturen är rent nödvändig för mig – i annat fall skulle jag skriva utan uppehåll i timmar i sträck. Det skulle inte min kropp må bra av, säkert inte mitt psyke heller. Men jag blir så uppslukad av skrivandet, tid och rum upphör, en ringande klocka är nödvändig.

Så, när älskade dottern kom hem från skolan blev jag medveten om att eftermiddagssolen sken så fint och att jag längtade efter mer frisk luft. Så, vi gav oss av, hon och jag. Det är så galet vackert just nu med träd som så sakteliga börjar skifta i gult och rött.

Vi satte oss i gräset mitt i pisten och åt vår middag. Solen sken på oss och vi blickade ut över vidderna. En så liten, enkel utflykt som betyder så mycket.

Hoppas DU har det bra!

/Karin

 

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Utomhuslivet

Åre en lördag i augusti

Det är härligt och livgivande att resa, men det är också alldeles, alldeles underbart att komma hem. Och åredalen välkomnar oss med sensommarsol och ett myller av liv och rörelse.

En lördag i slutet av augusti. Jag åker förbi Duveds stora, vackra kyrka och där utanför myllrar människor i långklänning och frack. Det är vigsel på gång. Jag åker vidare till Åre. Vandrar genom byn, över torget. Män, kvinnor och barn med vildmarkskläder och ryggsäckar, till fots eller på cykel. Andra sitter på uteserveringar och dricker kaffe. Det är folk överallt.

Det är inte allt för länge sedan som Åre var en sovande by under sommaren. Hotell och restauranger slog igen och öppnade lagom till advent. Men nu, nu lever den här bygden i stort sett året om.

Jag tar mig upp från byn, upp mot höjderna. Passerar Tott Hotell, också där är festklädda människor. Jag hör dem säga att de är på väg till Åre gamla kyrka. Där äger också en vigsel rum den här dagen. Dessutom vet jag att det pågår ytterligare en vigsel just nu. Uppe på Åreskutan.

Det är mina kollegor som förrättar vigslarna. Själv är jag ledig och vandrar längre upp med solen i ansiktet. Förbi Fjällgården och upp längs pisterna. Det är många som vandrar, och ännu fler som kommer cyklande i hög fart ned för backarna.

Ja, det är ett myller. Det är liv och rörelse. Jag är så tacksam över att få bo och verka just här, en plats där liv och rörelse lever sida vid sida med stillhet och tystnad.

Skapandet, Skrivandet

En dröm är snart förverkligad

Snart kommer den att börja byggas, min alldeles egen skrivarlya. Jag har drömt om den så länge! Den ska finnas på vår gård i Duved, den ska vara platsen för all min kreativitet. Jag längtar!

Virginia Wolf skrev i början av 1900-talet att den som skriver behöver ett eget rum. Jag håller med henne. Som det är nu delar vi kontor, jag och älskade maken, och ofta sitter jag och skriver i vårt matrum med utsikten över Åreskutan. Det går också bra, men det dämpar inte längtan efter en egen skrivarlya, en plats där jag kan breda ut mig och låta saker ligga framme. Där jag kan låta kreativiteten flöda.

Jag har drömt och längtat och i huvudet planerat, men det var när jag faktiskt började skriva ner mina idéer som drömmen började förverkligas. Det är något nästan magiskt i detta och jag har varit med om liknande saker förut.

När jag börjar skissa på en idé genom att rita eller skriva, är det som om idén får liv.

Och jag tänkte på min kloke tidigare biskop Tony Gulbrandsen som i ett helt annat sammanhang uttryckte sig ungefär så här:

“Om inte tiden är mogen får man göra tiden mogen.”

Jag gillar det sättet att tänka! Att inte bara vänta på tillfället, utan faktiskt skapa det! Så… jag ringde min kusin Göran som är snickare och som tillverkar friggebodar. Jag frågade om han ville skapa min friggebod utifrån mina önskemål och idéer. Det ville han! Och nu är vi i gång så smått. Det känns så himla roligt!

Det blir en liten lya på 15 kvadrat, liknande den du ser på bilden nedan. Men jag tror att jag kan göra mycket av den ytan. Förstås inte som inredningen på övre bilden, men det är den känslan jag vill åt.

Ett rejält skrivbord, en bokhylla, ett runt bord och några fåtöljer, en kaffemaskin…

Jag kommer att skriva mer om det här, och kanske kan du en dag kika in i min lya och ta en kaffe och pratstund med mig.

Tar du tag i dina drömmar?

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Ullådalen i sensommarskrud

Det var regn i luften och svala vindar, men alldeles underbart att ta en tur till fjälls denna sensommarsöndag.

Vi är tillbaka hemma i Duved i några dagar, innan det bär av söderut. Det är så skönt att vara hemma! Att sova i sin egen säng, att pyssla om blommorna i krukorna på förstukvisten, att klippa gräsmattan, att läsa alla morgontidningar som hittills varit olästa.

Efter att vi ätit en sen frukost längtade jag så oerhört till fjälls! Så jag och älskade dottern och hunden gav oss av. Vi tog bilen till Ullådalen och vandrade iväg i ett landskap i sensommarskrud.

Gillis flög fram över tuvor och stenar, Ida-Maja gick långsamt och fotade allt hon såg. Hon har fått sitt livs första kamera och tycker det är så skoj att ta bilder. Och hon är duktig på det! Kolla gärna in hennes Instagram – idamajascamera.

Vi gick inte länge förrän det började regna. Då satte vi oss och åt vår matsäck och vände sedan tillbaka till bilen.

Vi var kalla och blöta när vi kom hem och jag hoppade in i bastun.

Skönt att vara hemma, som sagt.

Hoppas att Du har det bra där Du är!

/Karin

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Präst i Åre, Skrivandet, Utomhuslivet

Sjöstugan och återhämtningen

Det blev en fin vecka på Masesgården med kursen “Skriv ditt liv”. Att få vara på den fantastiska platsen, att få möta alla kursdeltagare från olika håll i landet, att få ta del av starka och berörande berättelser – det är en ynnest. När kursen sedan var slut var det oerhört skönt att landa på vår plats på jorden för en veckas semester.

Kanske den bästa formen av semester, om någon frågar mig. Tidiga morgnar vid sjön med kaffekoppen i handen. Vågskvalp och fågelsång och solsken. Dagar av pyssel och arbete i och kring stugan. Men också tid för stunder i solstolen, för träning, för utflykter, för häng med goa familjemedlemmar. Och för skrivande. Kan liksom inte låta bli även om en har semester… Kvällar av grillning vid sjön, bad, bastu, bokläsning…

Det var vemodigt att lämna vår plats på jorden, men vi insåg när vi kom hem att vi ju har ytterligare platser som är just “vår plats på jorden”. Till exempel här hemma i Duved! Det var så skönt att komma hem! Att få packa upp och tvätta kläder, klippa gräsmattan och pyssla om blommorna… Och igår kväll åkte vi till Gevsjön och badade. Det var varmt i vattnet och vi badade och simmade precis i solnedgången. Rent magiskt!

Idag har jag arbetat. Det går bra, det också.

Hoppas att DU har sköna sommardagar!

/Karin

 

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet, Röra på kroppen, Skrivandet

Valborgsmässoafton

Och solen sken och himlen var blå och vi var helt lediga. Vilken skön Valborgsmässoafton det blev.

Vi sover med öppet fönster, och nu i vårens tid väcks man av en otrolig fågelsång. Det är så härligt. Jag steg upp vid sju, drack en kopp kaffe och tog sedan en powerwalk västerut längs gamla byvägen. När jag kom hem drog älskade maken på sig skidkläderna för en skatetur i Ullådalen. När han kom hem glittrande hans ögon och han sa att det var vinterns bästa skidtur.

Jag var ute på gården en stund. Det är förunderligt, men det börjar spira och gro i rabatterna, samtidigt som snön fortfarande ligger i drivor över gräsmattan. Det är liksom allt på en och samma gång nu. Jag plockade vissna grenar och kvistar och försökte underlätta så mycket jag kunde för detta spirande.

Älskade dottern och jag höll till en stund på altanen. Solade, jag drack kaffe, vi chillade med älskade hunden, och vi planterade. Det är så mycket vårkänslor i mig – jag bara längtar efter blommor och grönska!

Men den tiden kommer. Många av er har den redan, ni som bor på Gotland till exempel…

På eftermiddagen åkte vi in till Åre på ett träningspass. Extremt jobbigt men väldigt kul! När kvällen kom var det majbrasa här i Duved, älskade maken var där och jobbade, och jag tog bara en kort sväng förbi. Elden brann, kören sjöng sina vårsånger och mycket folk hade samlats. I stället gick jag hem och vi såg en film tillsammans, dottern och jag, innan det var dags att sova.

Ja, det var en skön dag. Idag är det betydligt kallare med snö i luften. Jag ska ta tåget till Östersund för att träffa en fin, fin vän och för ett bokplaneringsmöte med andra fina vänner. Jag återkommer om det!

Önskar er en härlig första maj!

/Karin

Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Präst i Åre, Utomhuslivet

Välkommen, vårvintern!

Det finns så många goda skäl till att bo precis där vi bor, i Västjämtland, i fjällvärlden, i Duved. Ett av de skälen är vårvintern, den femte årstiden.

Idag var första dagen i år då jag kände av den så där på riktigt. Första dagen då jag fick ha solglasögonen på under min hundpromenad eftersom solen lyste så starkt.

Vi gick ner till älven, Gillis och jag, promenerade i skoterspåren. Det var nästan helt tyst, enbart fågelsång och skoknarr mot snön.

Nu längtar jag upp på fjället, nu längtar jag efter skidturer! Som den här dagen, för precis ett år sedan, eller den här.

Men idag får det räcka med en långpromenad. Kanske hinner jag med en skidtur i morgon mellan ett dop och en vigsel, eller på söndag efter gudstjänsten.

Mullfjället i vårvintersol.

Familj och vänner, Präst i Åre, Upplevelser

För kärlekens skull

Just nu är jag uppfylld av den här dagen som precis är på väg att gå mot kväll. Den här dagen som både är Askonsdagen och Alla Hjärtans Dag. En dag för kärlekens skull. 

Allt började i morse i vårt vackra lilla kapell här i Duved där vi var samlade för att fira Askonsdagsmässa. Vi satt nära varandra och elden sprakade i öppna spisen. Jag sa några ord om fastan som inleds idag, och som håller på i 40 dagar, ända fram till påsk. Att fasta är att byta fokus. Att stanna upp inför kärleken mellan oss och Gud, kärleken till oss själva, och kärleken till varandra och den här världen. Vi satt i tystnad en god stund för att vara i våra egna tankar. Vi delade bröd och vin. Och vi sjöng. Bland annat sjöng vi Mikael Wiehes vackra psalm “Kärleken som aldrig svek”. Här är en strof ur den:

Nu ser jag dig som den Du är, en räddare i evighet. Du bar din egen hemlighet, kärleken som aldrig svek. (Psalmer i 2000-talet, nr 882.)

Vi hade personalmöte och talade bland annat om respekt, kärlek och att värna varandra. Både som arbetslag och gentemot våra församlingsbor. Borde vara en självklarhet, men ibland kan vi behöva bli påminda om det självklara.

Sedan åkte jag och vår kyrkomusiker Janne till Handöl för att ha Gemenskapsträff. Där serverades vi väldigt goda smörgåsar och te/ kaffe, och geléhjärtan dagen till ära. Vi fikade, pratade och sjöng och hade det så himla mysigt!

När jag kom hem fick jag vackra blommor av min älskade man. För kärlekens skull, säger han.

I kväll ska jag ta det mycket lugnt. Märker att jag fortfarande håller på att landa efter dagarna på Masesgården. Dessutom har jag en hel del att ladda upp inför också. Till exempel min älskade brors och blivande svägerskas bröllop till helgen, och en resa till London med familjen från måndag till fredag.

För kärlekens skull.

Berättandet, Familj och vänner, Musiken, Utomhuslivet

På skidor i Åre Björnen

Det var den sista dagen på jullovet och dimman och gråheten låg tung över Duved. Vad skulle vi hitta på för att göra dagen riktigt bra? Vi bestämde oss för att åka till Åre Björnen och åka skidor. Det ångrade vi inte.

För när vi kom till Björnen var det som att lyfta på ett lock, och himlen var hög och luften klar. Och spåren helt fantastiska. Det finns inget som är så ljuvligt som att glida fram längs ett skidspår och låta kroppen arbeta och hjärtat banka och få andas in den friska luften.

Sedan åkte vi hem och kokade varm choklad och tog en macka.

Älskade familjen tog en lugn kväll, och själv åkte jag till Kretsloppshuset i Mörsil för att sjunga och berätta. Jag och min gitarr och temat Hopp.

                                                                     Älskade dottern på strålande humör i spåret.

                                                          Det gick mot skymning medan vi åkte längs spåret.

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Julotta i Handöls kapell

Det är helt mörkt när vi åker från Duved i tidiga morgontimman. Vi färdas några mil västerut till lilla byn Handöl, och där firar vi julotta i kapellet. Det är så mycket folk! Några får inte ens plats att sitta och psalmböckerna räcker inte på långa vägar. Men det känns så fint och så vackert att mötas i morgontimman och sjunga de älskade julpsalmerna och samlas kring julens berättelse.

Efter julottan möts vi på Hanriis café och dricker kaffe och äter världens godaste våfflor. Och vilka samtal det blir! Livsnära samtal, som det ofta blir en sådan gång.

Vackra Handöls kapell! HÄR kan ni läsa ett annat av mina inlägg om detta kapell.

Och så det blå skenet i gryningen i juletid, i midvintertid… Vackert, eller hur?