Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Skolavslutning – denna speciella tid

Redigering av manus får ligga på vänt den här veckan, det är så mycket annat som händer. Arbetet i Åre församling, som den här veckan innebär en del möten, några vigselsamtal, en gudstjänst. Och här om dagen ett samtal ute på en altan i sommarkvällen med den mest magiska utsikt. Ett samtal om livet och döden och allt det där som handlar om att vara människa. Allt medan vi drack kaffe och åt hembakad rabarberpaj. Emellanåt slås jag av det stora i att få vara präst.

Men det är inte bara arbete den här veckan, det är också att vara mamma till en dotter som slutar nian. Ja, det är en speciell tid! I måndags lämnade de tillbaka datorer och annat de fått låna under högstadietiden. Dessutom hade de 80-talstema, så Ida-Maja var klädd i chockrosa och mintgrön. På kvällen hade hon sin sista dansträning. Hon kom hem och grät floder. Insikten om att en period i livet nu går mot sitt slut. I går hade de friluftsdag uppe vid Fröå gruva med vandring och bad. I dag ska de spela brännboll mot de andra niorna och lärarna. I morgon blir det avslutningslunch med lärarna och alla ska vara utklädda till något som slutar på -ist. Ida-Maja har funderat på både turist, artist och jurist. Vi får väl se vad det blir. Och på fredag är det skolavslutning i kyrkan. Men vi föräldrar vår inte vara med av förståeliga skäl. Otroligt tråkigt, men det är de tiderna vi lever i. Vi får fira henne här hemma i stället. Ja, speciella dagar med mycket glädje och mycket vemod. Också för mamman.

Hittills har det varit fint och soligt. Jag hoppas vädret håller sig så också resten av veckan!

Livet

Jag är Lucia

Bildresultat för lucia

V

Varje år väljer niorna i Duveds skola fram vem som ska vara årets Lucia. För två år sedan blev det stort rabalder och enormt kaos när klasskamraterna valde en kille till Lucia. De ville ha honom som Lucia, han ville gärna vara Lucia. Några i skolpersonalen sa att det inte var lämpligt, att eleverna fick göra ett nytt val. Andra vuxna sa att allt nog bara var ett skämt, att niorna bara ville göra ett spex av alltihop. Riks-TV och tidningar hörde av sig och ville förmedla detta omvälvande scenario. Kunde man verkligen ha en kille som Lucia?

Men eleverna själva var fasta i sin övertygelse: Han var den klart mest lämpliga som Lucia – han var en så go och snäll person som ville andra väl. Han var en sådan som spred ljus omkring sig. Men vuxenvärlden vann den striden med argumentet att “Lucia enligt traditionen ska vara en flicka.”

Jag vet inte hur den killen tog det faktum att han inte fick vara Lucia. Och jag vet inte hur den lilla killen i Åhlénsreklamen tar att han inte längre får vara Lucia. Att hans föräldrar valt att be Åhléns avbryta reklamen på grund av det enorma näthat som fötts kring den reklamen. Jag förstår de föräldrarna så väl, men det är bedrövligt att det ska behöva ske!

Vad är det med människor som sitter vid sina datorer och skriver dessa vidrigheter om ett litet barn? Som uttrycker sina rasistiska åsikter på detta sätt, och hävdar att de “skyddar våra svenska traditioner.” Vilket jäkla skitsnack! Hur långt ska vi egentligen gå med vårt “skyddande av svenska traditioner?”

Lucia kan se ut som på bilden ovan. Och en Lucia kan också se ut på alla andra sätt. Jag är så glad över kampanjen #jagärlucia, där människor med olika hudfärg, med olika religion, med olika sätt att leva tar en bild på sig själva i luciakrona. JA! Jag är Lucia. Du är Lucia. Vi kan alla vara Lucia. Hur svårt kan det vara?

Vi behöver mer ljus i den här världen. Vi behöver mer kärlek. Kan inte Lucia få vara en symbol för just det? Det var liksom det som var meningen. “Vill du att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan”, som Bo Setterlind skrev i sin dikt “Tänd ljus”. Precis så.

Livet

Världens viktigaste yrke och Åre ridskola

Igår började höstterminen. Dottern gick iväg med, tror jag, lika delar missnöje som förväntan. Missnöje över att de sköna sovmorgnarnas tid är över, förväntan inför att träffa alla kamrater igen. Och fröken. Hennes älskade fröken.
Terminen inleddes i Duveds kyrka. Hela skolan var där, från f-klass till nian, och all personal. Det blev en så gripande och betydelsefull stund, och jag som är en så extremt lättrörd människa, stod där längst bark i kyrkan och torkade tårarna. Om och om igen. För lärarna gick fram och presenterade sig och de talade med en sådan stolthet om sitt uppdrag som lärare och om eleverna. Och eleverna jublade. Tänk så bra att lärarna kan få en smula cred, eller i kyrkan fick de massor av cred! Och de förtjänar det! Jag hävdar att läraryrket är världens viktigaste yrke! Läraryrket behöver uppvärderas rejält. Högre löner och högre status! Och tillsammans sjöng vi Jämtlandssången och det fanns en sådan sångglädje och en massa glitter i barnens ögon. Åh, låt dem få ett fint läsår! Nya rektorn talade så varmt om eleverna och om skolan och om vikten av att varje elev ska kunna gå till skolan med glädje utan rädsla. Det ska vara en god miljö i skolan. Ja, låt det få vara det! Sedan dansade alla ut ur kyrkan, dansade för att välkomna ett nytt läsår. Jag fortsatte gråta när jag kom hem. Det var så vackert alltihop. Vackert och viktigt att få inleda ett skolår i glädje som ett firande.

Nu startar också ridskoletiden igen. Ridskolan som är dotterns bästa plats. Här trivs hon så bra! Jag gläds över det, trots att jag själv nästan aldrig sysslat med hästar. Men jag tror det är väldigt bra för både kropp och själ att vara på en ridskola. Dessutom ger det en mycket fin kamratskap. Där umgås de alldeles oavsett vilken by de bor i, vilken skola de går på eller hur gamla de är. Toppen!