Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Fäbodvall – barndomsland

Härom dagen åkte mamma, pappa och jag till vår fäbodvall utanför Hede i Härjedalen. En fäbodvall som funnits i vår släkt i generationer. Det känns när man kommer dit. Historiens vingslag över hela den platsen. Över stugan som mina förmödrar och förfäder bott i under somrarna. Över kokstugan där ost, messmör och gum tillverkats genom tiderna. Över stallet och fjöset där korna och hästarna huserade i en annan tid. 

Hit åkte mamma och pappa med mig och mina syskon genom hela vår uppväxt. Stora delar av sommarlovet tillbringades här. Jag minns fjällturer, bad i iskalla fjällbäckar och kojbyggen. Jag minns lek och vila. Påskarna var vi alltid här. Då åkte vi skoter och skidor och satt i en snögrop med näsorna mot solen.

Mamma tillbringade också alla somrar här när hon var barn. Men då var det ett annat liv här. Då var det verkligt fäbodliv med djuren som skulle ledas ut till skogen varje morgon och hämtas hem om kvällen. Min mormor och morfar hade kor och hästar fram till 1970. Det året dog min mammas yngsta syster och då orkade de inte mer, utan sålde bort djuren. Sorgen var för tung för att orka. Men min mormor sa att åren när barnen var små och hon och de var i fäboden med djuren, det var den bästa tiden i hennes liv

Nu har min yngste bror renoverat vår stuga invändigt och det blev så fint! Jag ser fram emot att åka upp och bo några nätter vid tillfälle. Jag är inte här jätteofta, men jag märker att den här platsen bor inom mig ständigt. Kanske är det därför jag gärna ägnar mig åt kulningen – det där ursprungsljudet som hör ihop med fäbodlivet.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Vad är viktigt på riktigt?

Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.

Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.

På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 

På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: “Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: “Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”

Livet

Ursprung och identitet

Jag går längs den väg jag gått och sprungit så många gånger i mitt liv. Och åkt skidor. Idag går jag och solen värmer. Den här vägen går från min familjs fäbodvall och upp mot fjället. Den här vägen och den här platsen är så starkt förknippad med min barndom och därför också så starkt länkad till mitt ursprung och min identitet.

Här, på den här fäbodvallen, har mina förmödrar och förfäder levt och kämpat genom tiderna. Hit buförde de tidigt om somrarna, här tog de korna och getterna på bete, här mjölkade de, gjorde smör och ost. Jag vet att min mormor en gång sa att den lyckligaste tiden i hennes liv var somrarna på fäbodvallen när barnen var små.

För det var inte bara arbete och slit. Det var också sköna stunder med kaffekoppen i solen på bron tidiga morgnar. Det var också handarbete vid öppna spisen om kvällen. Det var också lek och stoj med barnen.
Ja, för mig är den här platsen ursprung och identitet och nära koppling till de släktingar som fanns här men som inte längre lever. En mycket speciell plats.