Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Böcker och läsning, Familj och vänner

Dagens boktips – De oroliga av Linn Ullman

Jag var strax under trettio när jag läste Laterna Magica och Den goda viljan av Ingmar Bergman. Det var böcker som gjorde djupa avtryck. Dels tyckte jag om hans språk, hans sätt att berätta, men allra mest det där sköra som lyste fram genom boksidorna. Skörheten och längtan efter att bli sedd och älskad.

Nu har jag precis läst “De oroliga”, skriven av Ingmars dotter Linn Ullman. Här kan vi prata om drabbande läsning! Jag är helt matt. Tanken med hennes bok var från början att hon och hennes far skulle skapa den tillsammans. Han skulle berätta om sitt liv och hon skulle skriva ner. Men de började för sent – han hade redan hunnit bli gammal och glömsk. Han minns till exempel inte längre vem som är Linns mamma. Han blandar ihop, säger samma saker om och om igen, och hon får konstatera att det inte går. Det får bli en annan sorts bok.

Så hon skriver om sin egen barndom, om uppväxten med de två kända föräldrarna – Ingmar och modern Liv Ullman. Hon skriver om två föräldrar fullt upptagna med sitt eget. Vem hade tid och möjlighet att se den lilla Linn och hennes behov? Vem såg hennes längtan efter kärlek och bekräftelse?

Ja, som sagt – drabbande läsning! Läs den, men ta god tid på dig! Den behöver få sjunka in långsamt.

Här var vi på Fårö, käre maken och jag, och så mycket här andas Ingmar Bergman och hans liv.

Nu ska jag ge mig ut på långpromenad i regnet. Ha en fin lördag!

/Karin

Livet

I Ingmar Bergmans fotspår

Alldeles intill Visbys församlingshus växer det här fantastiska trädet. Jag gick förbi det i morse på väg till en föreläsning med Caroline Krok. Hon talade om Ingmar Bergman, om hans relation, eller icke-relation till Gud, om några av hans filmer och deras gudsbilder. Hon berättade också om den gång hon själv träffade honom. Han hade kommit fram till henne i samband med en föreläsning hon höll. Ingmar sa: “Får jag ställa en fråga till biskopen?” Hon sa att det gick bra. Hans fråga var kort och omedelbar: “Varifrån kommer musiken?” Hon svarade: “Från Gud. Precis som all kreativitet kommer från Gud. Också din, Ingmar Bergman.” Så oerhört stort att hon sa de orden!

Efter föreläsningen åkte Leif och jag till Fårö. Inte bara för att det är Ingmars ö, där han hade ett av sina hem, utan också för att jag älskar Fårö. Det är något mycket speciellt med den ön. Jag är mycket förtjust i museet, men vi var inte in där idag, vi bara passerade.

Vi åkte istället till några av öns raukar, satt där och fikade och tittade ut över havet.

Sedan gjorde vi det som oändligt många människor gjort – försökte hitta Ingmar Bergmans hus. Och vi hittade det faktiskt. Väl inbäddat i grönska men ändå nära havet. Vilken oas! 

En härlig dag blev det i Ingmar Bergmans fotspår.