Livet

När träningen är fylld av glädje

Jag vet inte hur det är för er, men jag ger mig ut på träningspass med lite olika humör. Ibland vill jag inte alls, men tar mig ut ändå för att få det gjort. Ibland är det något jag bara gör för att jag vet att jag mår bra av det. Ibland är träningen helt enkelt fylld av en massa glädje. Så var det idag.

Det hade hunnit bli eftermiddag och jag hade bestämt mig för en löprunda. Frågade älskade dottern om hon ville hänga med och hon sa ja direkt. Så vi gav oss av – och vilken springglädje! Jag hade henne en bra bit framför mig under hela rundan. Skymtade henne då och då och hon for fram som en vacker häst. Och jag försökte hänga med och orkade så mycket mer än jag brukar. Härligt! När vi kom hem sa hon: Jag hade flow, jag ville aldrig sluta springa.
Sedan tog vi ett dopp i Storsjön. Inte var det varmt, men i sanning uppfriskande. En stund i bastun gjorde väldigt gott. Efter det gjorde jag upp en eld på vår grillplats och vi grillade och åt gott. Tänk om alla träningspass vore som det här! 🙂

Livet

Glädjen i att skriva

Idag har varit en underbar dag. Jag har tänt ljus, druckit glögg och skrivit. Hela dagen med några små pauser för tvätt, disk, blomvattning och dylika vardagssysslor. Det är underbart att ha tiden till att skriva, formulera, borra sig ner i berättelsen. Tiden upphör, omvärlden upphör, det är bara skeendet i berättelsen som existerar. Nu vankas fredagsmys med familjen. Vilken dag!

Livet

Hoppfullt

Tänk att behålla hoppet och friheten i kropp och själ även då en blivit vuxen! Tänk att bevara glädjen och lekfullheten även då åren gått. 

Idag har jag suttit på ett café med en fin vän och druckit kaffe och pratat om livet. Hon är en sådan spm tar vara på sitt liv, som behållit glädjen och friheten. Hon sa upp sig från en trygg fast anställning i storstan för att få bo i fjällvärlden. Människor ifrågasatte hennes beslut, undrade om hon alls tänkt på inkomst och pensionsförsäkring. Det hade hon och valde liv och frihet. Vad är det värsta som kan hända, frågade hon sig, att jag en dag står där utan pengar och tvingas bo i tält? Jaja, vad gör väl det? Jag gillar ju att bo i tält.

Hon är en av många som varit en förebild i mina egna val under det senaste året. Att våga. Att inte sitta fast.
En dag i januari när jag var ute på en isande vacker vinterpromenad och mitt inre var ett kaos av oro, smärta, rädsla över min egen framtid och jag bad till Gud om vägledning, så kom jag till ett träd. I trädet hängde ett hjärta. Där mitt ute i skogen. Och jag tänkte: Jag ska följa mitt hjärta! Gör jag det nu när jag jobbat på tok för mycket och inte orkar eller räcker till någonstans? När varken jag eller familjen mår bra? Följer jag mitt hjärta? Svaret blev så tydligt: Nej, men jag kan börja göra det igen.
Det var läskigt men nödvändigt att säga upp sig. Att lyssna inåt. Nu, nästan ett år senare, känns det så självklart. Livet är så kort! Vi behöver ta vara på det! Jag vill behålla hoppet och glädjen i livet. Då kan jag också på ett helt annat sätt orka och vilja finnas för andra.

Livet

Snart…

Än så länge är allt stilla här i Duveds kyrka. Den där sköna tystnaden som bara kan bo i en kyrka en söndagsmorgon. Men snart kommer barnen, konfirmanderna och de andra gudstjänstdeltagarna och tystnaden kommer att bytas mot sång, musik, drama och gemenskap. Vi ska fira familjegudstjänst och jag ser fram emot den med glädje.