Präst i Åre

Alldeles nyss och samtidigt en evighet sedan

Idag för 17 år sedan prästvigdes i jag Härnösands domkyrka av biskop Karl-Johan Tyrberg. Det känns som alldeles nyss och samtidigt en hel evighet sedan. Jag tittar på bilderna från den dagen och tänker att det är mig själv jag ser och samtidigt inte. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan den 11 juni 2000. Både i mitt liv som präst och i mitt privata liv.

Jag har under de här åren haft förmånen att arbeta på olika tjänster i Svenska kyrkan och sett prästämbetet ur olika synvinklar. Mycket har varit roligt, lärorikt, givande, livsbejakande. Mycket har varit svårt och dränerande på kraft. De här tjänsterna har jag haft genom åren:

  • Först av allt var jag pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Det är den tjänsten man har under sitt första år som prästvigd.
  • Min första komministertjänst (en vanlig prästtjänst) fick jag i Ängsmokyrkan, en disktriktskyrka i Brunflo pastorat.
  • Sedan fick jag en tjänst på Härnösands stift som stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor. Ett uppdrag som innebar att resa runt bland församlingarna och inspirera kring gudstjänstlivet.
  • När jag fick vår älskade dotter ville jag inte längre ha en tjänst som innebar så mycket resande, så jag sa upp mig, och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det! Jag blev åter igen komminister i Brunflo pastorat, denna gång i Lockne, Marieby och Näs församlingar.
  • Efter det blev jag studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund.
  • Och sedan kom förfrågan om att bli kyrkoherde i Åre församling och det blev jag!
  • Men sedan kom livet emellan och jag valde att sluta på den tjänsten och blev istället erbjuden en komministertjänst i Åre. Den tackade jag ja till, men jag ville bara arbeta 50%. Och där är jag nu.

Lycklig över att vara en helt vanlig församlingspräst med uppdraget att finnas för församlingsborna och turisterna. Att fira gudstjänst, viga, döpa, begrava, ha själavårdssamtal, göra hembesök… Allt det där som är så fantastiskt med att få vara präst. Lycklig över att ha mer tid till mitt författarskap.

HÄR skriver jag om kära, älskade Svenska kyrkan.

Mest av allt är jag tacksam över de här 17 åren.

/Karin

Livet

Regnbågsmattan i Härnösands domkyrka

Hemma igen efter ett par dagars prästfortbildning i Härnösand. Berikande, omtumlande och inspirerande dagar. Det är fantastiskt att få möta alla sina prästkollegor i stiftet, samtala, dela erfarenheter, äta god mat och ha trevligt tillsammans. Och att få fylla på med kunskap och kloka ord.
 
Under de här dagarna har jag lyssnat till min kära biskop Eva när hon föreläste om kyrkan och samerna – smärtsamma men nödvändiga insikter -, jag har hört ett föredrag om körsångares syn på gudstjänsten, ett annat om kyrkans möte med asylsökande. Och i eftermiddags föreläste Agneta Lagercrantz utifrån sin bok om självmedkänsla. Så jag känner mig påfylld och stärkt.
 
Och så himla glad att vara hemma igen! Det var en stor lyx att få sjunka ner i soffan och kvällsfika med älskade familjen och se på Bonde söker fru. Just då kändes det som att livet inte kan bli så mycket bättre.
 
 
 
Den fantastiska regnbågsmattan i domkyrkan. Jag är stolt att tjänstgöra som präst i ett stift som har en domkyrka med en regnbågsmatta.

Vackra domkyrkan som jag har så vackra minnen ifrån. Prästvigningen förstås, i juni 2000. Mer än sexton år sedan. Och dagen då vi hade premiären av vår musikföreställning Kallad här, i september 2008. Stora stunder i mitt liv.

Livet

Kallad

I vintras skulle vi få ha “nypremiär” av musikföreställningen Kallad, jag och Jenny Michanek. Vi skulle få framföra den på stora scenen på Storsjöteatern i Östersund i samband med firandet av Internationella kvinnodagen. Då blev jag sjuk. Den värsta influensa jag upplevt i mitt liv, och med en röst som totalt försvann! Jag hade absolut ingen möjlighet att vara med och genomföra föreställningen. Men Jenny gjorde den på egen hand, och med den äran!
Nu får vi en ny chans. Vi ska framföra den i Duveds kyrka imorgon klockan 18. Jag har varit där nu och repat och känt in rummet, och blir så påmind om tiden då vi skrev föreställningen, och när den hade sin premiär. Det är åtta år sedan nu, helt otroligt! Svenska kyrkan skulle fira att det gått 50 år sedan beslutet fattades att också kvinnor skulle kunna vigas till präster. Jag och Jenny fick förfrågan om att skriva något till jubileet i Härnösands domkyrka. Det kom att bli Kallad. Det var stort och mäktigt att framföra den i en fullsatt domkyrka. Kommer aldrig att glömma de stående ovationerna efteråt. Bilden är från den dagen.

 Ja, åtta år har gått, men ämnet för föreställningen blir aldrig omodern. Det handlar om att följa sin inre längtan, att leva äkta och ärligt, att gå den väg som en är tänkt att gå. Här nedan är bilden från skivomslaget.