Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Betraktelser, Livet

Glad Påsk!

Hej kära ni och Glad Påsk!

Efter fyrtio dagar av fasta från sociala medier är jag tillbaka i bloggen igen! Jag hoppas att ni som läser mår bra, trots att tiderna är som de är. Trots kris och oro. Jag vill gärna skriva mer om det i ett senare inlägg, men idag stannar jag till inför påskdagen. Den här dagen som är precis nu.

Jag satt och skrev min påskdagspredikan häromdagen. Famlade efter hoppet. Hur ser vårt hopp ut dessa dagar? Då kom toner in i mitt huvud. Ord kom smygande. Först kom jag inte alls på vad det var för musik, sedan insåg jag att det är en låt skriven av Jenny Michanek. Några strofer ur låten:

När allt hopp är förlorat, träden är avlövade, och armarna har fallit, då återstår hela härligheten…

När allt hopp är förlorat, världen svartare än vanligt, och husets dörrar är stängda, då återstår hela härligheten…

Den heter “När allt hopp” och  finns att lyssna på på Spotify. Gör det! Den är fantastisk!

Ur de där stroferna föddes hopp för mig. När natten är som mörkast så kommer den där strimman av gryningsljus. Vi är många som har upplevt just det. Och det är vad påskdagen viskar till oss.

Maria och Maria från Magdala som kommer till graven i gryningen med all sin förtvivlan, all sin smärta. De har förlorat sin älskade vän, han som för dem varit hoppet om en bättre värld, en rimligare framtid. Nu har han dött en plågsam död på korset. Jag tänker att det för dem i den gryningstimman inte finns något ljus, allt är över, allt är mörker. Men mörkret skingras där vid graven. En ängel säger till kvinnorna: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, han som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, så som han sa.

Det berättas att Maria och Maria springer därifrån fyllda av bävan och glädje. Nu ska de berätta för alla de känner, för hela världen, att döden inte är ett slut, att döden är en början på något nytt.

Och vi får ta till oss deras bävan och glädje och inse att inget mörker varar för evigt. Inte heller oron, rädslan, otryggheten varar för evigt. Det kommer att födas nytt hopp, nytt ljus, ny livsglädje. När allt hopp är förlorat återstår hela härligheten.

Så, låt oss bära det hoppet tillsammans!

GLAD PÅSK!

/Karin

Betraktelser

Våga vara hoppfull

Hej kära läsare!

Bland det svåraste är när en människa säger att livet är hopplöst. Eller att situationen är hopplös. Det gör ont i mig, för då anar jag vidden av svärtan och mörkret i den personens liv. Hopplöst. Utan hopp. Utan ljusning. Utan lösning. Utan framtid. Just då är det för den människan så svårt som det bara kan vara.

Men kan det vara helt hopplöst egentligen? Nej, jag tror ju faktiskt inte det, även om det kan vara helt omöjligt att se någon form av hopp när det är som mörkast. Men att inte kunna se någon form av hopp, betyder inte att det inte finns någon form av hopp.

För jag tror verkligen att det gör det. För varje människa. I varje livssituation. Hur mörkt det än är.

Jag tror verkligen att det sipprar in ljus i varje människas mörkaste mörker. Jag tror verkligen att vi i varje enskilt ögonblick kan göra val som leder oss in i ett mer hoppfullt liv.

För ingenting i livet är statiskt, det är ständigt föränderligt. Också det som är svårt. För mig är det påskdagens fantastiska budskap – det är aldrig kört! Det är aldrig hopplöst! Liv flödar fram när vi minst anar det. Och våra liv kan ta en ny vändning.

Eller som det står i fantastiska påskpsalmen, nr 870:

Så kan vi bära även mörka dagar, så kan vi känna hoppet fast vi klagar, så kan vår viskning höras genom skriket, så kan vi känna doften av Guds rike. Gud är med oss.

Hälsar Karin, som inte vågar vara så hoppfull som barnen på bilden, men ändå fylld av hopp

Livet

Mö finns – vilken enormt viktig förening!

Jag sjunger och föreläser på många olika ställen, och det känns allt som oftast väldigt meningsfullt och glädjerikt. Och nu på lördag ska jag få vara med i ett sammanhang som känns meningsfullt så där på riktigt. Jag ska sjunga och tala kring hopp, och det är föreningen Mö finns som arrangerar det hela.

Så här beskriver de själva sin förening: “Stödföreningen Mö Finns har bildats i Härjedalen för att stödja cancerdrabbade och deras anhöriga. Föreningens mål är att, genom möten och gemenskap, hjälpa medlemmarna till bättre livskvalitet.”

Vilken oerhört viktig förening! Viktig för de cancerdrabbade, och viktig för de anhöriga. De anhöriga som tyvärr ofta glöms bort. Men också de anhöriga kan ha det väldigt svårt. De som finns nära den som är sjuk, de som lider med den sjuka, de som ser hur den sjuka mår, och ofta känner stor maktlöshet och frustration. Och, tror jag, många gånger en stor ensamhet.

Tänk, så viktigt med en förening där en får träffa andra i en liknande situation. Att få dela tankar och erfarenheter. Att få dela oron, få dela känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Jag känner stolthet över att bli inbjuden att medverka, och jag ska göra allt jag kan för att förmedla hopp i ord och toner.

Livet

Måndagmorgon med glada nyheter

God morgon! Jag behöver börja med att visa hur det ser ut utanför mitt arbetsrumsfönster idag. Är det inte helt fantastiskt? Jag har suttit här och skrivit sedan tidigt i morse med levande ljus på skrivbordet. Så försvann gryningsljuset helt stilla, och plötsligt ser det ut så här! Nu längtar jag ut! Ska göra ytterligare några saker, och sedan ta en långpromenad med Gillis.
 
Jag går in i en “skrivarvecka” nu. Jag har en del på gång. Bland annat behöver ett manus snart vara klart. Jag fick precis veta från förlaget att boken ska släppas i april. Åh! Vilka glada nyheter! Det ska bli jätteskoj! Jag återkommer med mer information längre fram.
 
Så denna måndag ska jag, förutom den där långpromenaden, skriva vidare på manuset. Jag ska också förbereda två olika musik- och berättarprogram som jag ska framträda med framöver. Dels ett med julsånger, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, dels ett med temat HOPP. Kan det finnas ett viktigare tema?
 
Så, nu kör jag vidare! Önskar dig en fin måndag och en bra start på veckan!

Livet

En dag av missmod. En kväll av hopp. (Världens Fest på Holiday club i Åre)

 

 Det blev en chockartad morgon igår. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att Trump skulle ta hem segern. Det fanns bara inte! Jag lyssnade på P1 när jag gick till jobbet, lyssnade till intervjuer och analyser där alla lät lika chockade och förvirrade. Vad var det som hände? Hur kunde det amerikanska folket rösta fram en rasistisk, sexistisk, och mycket oberäknelig person till sin president? En person utan kunnande eller erfarenhet inom den politiska världen? Vid arbetslagets morgonmöte bad vi för den här världen. Gud, förbarma dig!

Efter möter satte jag mig i bilen och åkte till Hanriis café i Handöl för att ha gemenskapsträff. Det blev en mycket varm och innerlig träff där vi samtalade om världsläget, där personerna som var med uttryckte oro och rädsla inför framtiden, men där jag också slogs av hur mycket klokskap det finns ute i stugorna. Men vi var inte bara allvarsamma, vi skrattade också en massa, och åt världens godaste våfflor. De finns just på Hanriis café.

När jag åkte därifrån genom det snövackra landskapet mindes jag en annan bildfärd för ungefär åtta år sedan. Då var jag på väg till ett dopsamtal i en by utanför Brunflo. Då lyssnade jag på radion och hörde Obamas tal efter att han valts till USA:s president. Jag minns hur starkt det ögonblicket var! Jag minns glädjen, hoppfullheten, känslan av att världen då tog en ny riktning. En ljus och positiv riktning. Men nu? Vilken riktning tar världen nu?

 

Ja, det var en dag av missmod, men på kvällen övergick den i hoppfullhet. Då var vi samlade på Holiday club i Åre för att fira Världens fest. Människor från hela världen var samlade. Mat från hela världen, musik, dans, glädje…  Och nya medborgare i Åre kommun hälsades välkomna. Ja, det kändes som en manifestation i mörkret. En manifestation för mångfald, gränslöshet, värme och kärlek. Precis allt det som Trump vill kämpa emot i USA.

Och bara så kan vi göra världen bättre! Träffas bortom nationsgränser, religionsgränser och andra eventuella gränser. Mötas som människor. Äta, prata, skratta, dansa, dela liv. Jag kände en stor och varm tacksamhet i hjärtat när jag åkte därifrån. Vi kämpar vidare för en ljusare värld. Det måste vi!

Livet

Hoppets tecken

Igår när jag svängde in på vår gård blev jag alldeles mållös. Denna fantastiska, färgstarka regnbåge var uppspänd mellan Mullfjället och Renfjället. Jag har aldrig sett en regnbåge med så starka färger, en regnbåge liksom utan avbrott.

För mig blev den en symbol för hopp. Vi kallar ofta regnbågen för hoppets tecken, löftets båge, och för mig står den för framtidstro och mångfald. Något som vi, alldeles särskilt i vår tid, behöver tro på, stå för och kämpa för.