Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Betraktelser, Präst i Åre

Tack Pia med bloggen Kammebornia

Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: “Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”

Hon svarade själv på sin fråga: “För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”

Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.

Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?

Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken “Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på “korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:

“Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”

Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:

“För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”

Och hennes inlägg avslutas så här:

“…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”

Tack, Pia, för de orden!

Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i “Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:

“Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”

Gå in och läs i Kammebornias blogg!

/Karin

Och här är hon, Pia Kammebornia.