Präst i Åre, Utomhuslivet

En arbetsdag i Åre

Att få göra hembesök

Att få göra hembesök är en av de finaste uppgifterna som präst. Att bli välkomnad in i en människas hem, få sitta ner vid köksbordet eller i finrummet, dricka kaffe ur blommiga, fjärilsvingetunna kaffekoppar och samtala om livet. Igår hade jag en sådan dag, och jag passade på att promenera dit jag skulle.

Åre, en smältdegel

Solen sken över Åre och över mig där jag gick. Sjön glittrade. Människor satt på uteserveringar och njöt av värmen. Jag mötte vandrare med enorma ryggsäckar, cyklister som skulle ge sig upp på Skutan, pilgrimer på väg mot Nidaros. Åter igen tänkte jag på Åre som en smältdegel, där så många olika människor möts. Bofasta sedan generationer, nyinflyttade äventyrare, pilgrimer, samer, turister, gäster, nyanlända, säsongsarbetare… Människor från hela världen strålar samman här. Av en massa olika anledningar.

Andrum

När kvällen kom och värmen fortsatte hänga kvar i luften gick jag till Åre gamla kyrka. Denna 1100-talskyrka som på många sätt står för stabilitet och kontinuitet i en föränderlig bygd. Vi firade kvällsmässa, och Jonas Jonssons ord fick finnas med oss:

I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav. (Svensk Psalm 522).

Livet

Längtan efter andrum – Åre gamla kyrka

Jag tror vi alla längtar efter andrum då och då. Att  få vara stilla i tystnad. Att få släppa alla krav, alla måsten, alla borden. Att bara få vara. I Åre gamla kyrka erbjuder vi kvällsmässan ”Andrum” på torsdagskvällarna. Den här kvällen blev det ett synnerligen påtagligt andrum. Det kändes i hela kyrkorummet. Psalmen Bred dina vida vingar som en inledning, Paulus ord i Bibeln om enhet, ljuständning vid vårt vackra ljusträd i vapenhuset, medan Janne spelade stillsam folkmusik på orgeln, delandet av bröd och vin, psalmen Bliv kvar hos mig och en improvisation över Jag vet en dejlig rosa som avslutningsmusik.

Bilden är tagen en stund innan mässan. Det var inte så här tomt sedan…

Vi var lite tagna, allihop, av stunden. Det blir så ibland. Det är något med delaktigheten. När alla känner sig indragna i skeendet.

Det där andrummet jag kan känna i en kyrka, men som jag också kan känna ute i naturen. När det blir så där hisnande stort och jag blir en del i det stora. Det är väl något med känslan av sammanhang som gör det, gissar jag.