Präst i Åre

Meditation i gryningen – igen

För ett år sedan bjöd jag in till Meditation i gryningen på långfredagens morgon kl 7. I ärlighetens namn var det inte många som trodde på idén – vem vill kliva upp så tidigt på morgonen på långfredagen och meditera? Men jag ville i alla prova och se om något intresse fanns. Och det gjorde det. Det blev en fantastisk morgon.

Det är något visst med att stiga upp tidigt medan alla andra fortfarande sover. Att gå ut och möta vårvinterljuset och fågelsången. Att komma in i värmen och slå sig ner på en meditationskudde och vara i tystnaden tillsammans med andra. Att för en stund få blunda och stanna upp inför den dag som är. Att stanna upp inför långfredagens allvar.

Att sedan öppna ögonen och blicka ut över Renfjället och se hur morgonen långsamt går mot dag. Ana hoppfullhet och ljus. Ana att vi går mot ännu en Påskdag.

Här kan du läsa om förra årets Meditation i gryningen.

Vi gör det igen denna långfredag. Finns du i närheten av Åre – så kom! Du är varmt välkommen!

/Karin

 

Präst i Åre

Meditation i Åre församling

Bildresultat för meditation i gryningen

Hej kära läsare!

Jag ser fram emot långfredagens morgon. Det känns så fint att inleda just den dagen med meditation. Att få sitta ner i tystnad och låta tankarna komma och gå. Långfredagen är speciell med sitt allvar. En dag att få stanna upp inför livets mörker, lidande och död. Det är ofrånkomligt. Och det är möjligt med vissheten om att ljuset kommer att sippra in i det mörka. Det är så det är. Från mörker till ljus.

I introduktionen inför tystnaden kommer jag bland annat citera Dag Hammarskjöld:

“Varje människa bär på ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.”

Den tystnaden tror jag att var och en av oss behöver uppsöka med jämna mellanrum.

Varmt välkomna i gryningen på långfredagen!

Hälsar Karin, som lite längtar till den stunden.

Livet

Långfredagsfunderingar

Jag stiger upp i gryningen, resten av familjen sover. Allt är tyst och stilla. Jag sätter mig vid köksbordet, dricker en kopp kaffe och tittar ut över Åreskutan. Snart kommer världen här omkring vakna. Snart kommer pisterna fyllas av skidälskande människor. Snart är det fullt på caféerna och restaurangerna. Ungefär 30 000 personer befinner sig i Åredalen den här påsken.

Om vi hade firat långfredag för så där sextio år sedan, hade inga människor gett sig ut i pisterna idag. Då hade ingen besökt några restauranger eller caféer. Då var långfredagen en mycket stilla dag. Mina föräldrar minns sin barndoms långfredagar. Barnen fick inte leka med kompisar, fick inte ens gå ut och leka med sina syskon. Ingen radio fick vara igång. Det var otänkbart att göra något roligt eller skrattfyllt. Det skulle vara en stillsam dag. En dag för allvar och eftertanke.

Ibland längtar jag efter en sådan långfredag. Tänk om också vi fick uppleva en sådan dag! En dag då allt är stängt och igenbommat. Inga butiker öppna, ingen biltrafik utanför fönstret. En dag av stillhet. Att få stanna upp i allvar och eftertänksamhet. När gör vi någonsin det i våra dagar? När allt går framåt i en förrädisk hastighet, när allt ska vara enkelt och roligt, när vi ska roas och njuta.
Nej, jag är ingen dystergök. Jag har ett glatt sinne för det mesta, har en förmåga att ofta se ljust på tillvaron. Den förmågan har också hjälpt mig genom svårigheter. Så, jag är ingen dystergök, men jag tror på att se alla skiftningar i livet och tillvaron. Livet är inte bara glada, strålande skiddagar med lycklig gemenskap. Livet är också mörker emellanåt. Det påminner oss långfredagen om. En långfredag när ledkrysset förvandlas till ett isande kors.