Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Livet

Längtan att måla

 

Av alla mina längtor är målandet en. Jag vill måla akvarell… eller olja… eller akryl… Jag vet inte, men jag vet att jag vill måla. Och att jag gjort mina trevande försök genom åren, men aldrig på riktigt kommit igång. Det mest seriösa försöket skedde för många år sedan då jag åkte till en kursgård för att vara med på en helg, en kombinerad retreat- och akvarellmålarkurs. Det var ju helt fantastiskt! Ni kan ju tänka er – att vara i tystnad i flera dagar och bara ägna sig åt sitt målande och skapande. Men sedan kom jag hem och det blev vardag och inte mycket mer av målandet.

Och så har jag mina konstnärliga vänner, Eva och Eva, Maud och Britta med flera, som ständigt inspirerar mig att måla. När jag träffar dem blir jag fylld av glöd för målandet igen, men sedan blir det liksom inget mer…

Tur då att det finns dagar som den här. Dagar då ens dotter är hemma från skolan pga förkylning. Hon är för hängig för att vara i skolan, men för pigg för att ligga i sängen. Vad gör vi då? Målar så klart! Idag har vi målat i sådana där böcker, ni vet, med färdiga motiv som en bara fyller i med färg. Vi har goa pennor att färglägga med. Åh! Så härligt det är att sitta sida vid sida vid matbordet och måla. Mestadels i tystnad, då och då i samtal.

Och när vi ser ut genom fönstret ser vi snön som lagt sig över Skutan.

Livet

På löptur med Eva Dahlgren

Våren är på riktigt på väg, och jag gläder mig. Jag älskar vinter och skidåkning, men den här tiden längtar jag efter vår och värme. Igår hade vi en mysig dag i stan med olika människor vi tycker om. Bland annat tog vi en fika med några av dem på Jamtli. Och där utanför växte blåsippor. Så hoppingivande!

Idag, när käre maken åkte skidor och älskade dottern var på dansträning, tog jag en löptur. Just då sken solen och jag hittade tussilago i dikeskanten. Så härligt! Ännu härligare blev det av att i lurarna lyssna på en radiointervju med Eva Dahlgren. Hon släpper en ny skiva nu, den första på tio år, och jag är glad över det! Hon bär så mycket klokskap. I programmet delade hon med sig av sitt liv och sitt skrivande. Jag sprang där längs grusvägen och kände hur jag blev påfylld av både inspiration och livsglädje. Tack för det, Eva D!

Vill också dela med mig av vyn vi mötte när vi kom till Åre igår kväll. Det går liksom inte att tröttna på Åreskutan.