Böcker och läsning, Det har kommit ett brev, Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Tankar om hösten

I går morse packade jag ryggsäcken, snörade på mig skorna, tog med mig älskade hunden och gav mig av på en fjälltur. Jag gick genom byn och sedan branterna upp mot Mullfjället. Det var första morgonen jag kände riktigt ordentligt att det är höst. Det är verkligen höst nu. Den krispiga luften och de starka färgerna – så oerhört vackert.

När vi väl kommit upp en bit satte jag mig och tog fram min frukost. Ni vet ju – aldrig smakar kaffe så bra som på en fjälltopp. Och jag satt där och blickade ut över vidderna och funderade över den höst som nu har kommit. Hur ska den här hösten bli? Det enda jag vet är att den kommer att bli betydligt lugnare än förra hösten.

Då var jag mitt inne i att slutföra min roman “Det har kommit ett brev”. De sista redigeringsrundorna, layoutbeslut, omslagsbeslut, bokningar för att komma ut och presentera boken på olika ställen, planer inför boksläppet… Här kan du läsa mer om boken och boksläppet: https://www.karinharjegard.se/2019/11/antligen-bokslapp/

Ja, den här hösten är verkligen lugnare. Det enda framträdande jag är inbokad på är en bokmässa i Bräcke. Jag hoppas att den blir av! Så mycket annat är ju inställt. Och jag skriver och skriver. Idéerna tar inte slut, som tur är. Jag är inne i ett manus som är mycket lustfyllt att vara i. Vi får se vad det kan leda till.

Vad gör jag mer under hösten? Förutom skrivandet arbetar jag förstås precis som vanligt som präst i Åre församling. Jag tränar en hel del, bra att ha tid till träningen! Försöker vara utomhus så mycket som möjligt, tankar dagsljus, tankar solstrålar. Jag läser massor, just nu Inger Alfvéns senaste. Hon är alltid bra! Är med familjen så ofta jag kan.

Jag satt där på fjället och andades in höstluften och kände att det var dags att välkomna den nu. Dags att välkomna hösten.

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Skrivateljén

Skriva och fjällvandra

Jag har haft en väldigt bra vecka! Ni vet ju att varannan vecka är mina “skrivarveckor”. Det här var en sådan. En vecka när jag varje morgon klivit upp tidigt. (Jag är en sann morgonmänniska; mår som bäst på morgonen, hjärnan är i bra form.) Så när familjen fortfarande sover smyger jag mig upp, brygger en kopp kaffe, och tar med ut till skrivateljén. Och skriver.

Och de här morgnarna har jag haft ett fantastiskt flöde. Ett makalöst flow. Jag är inne i en berättelse som jag tycker mycket om att vara i. Jag trivs att umgås med personerna som befolkar den världen. Så fingrarna jobbar på i rätt hög hastighet på tangenterna för att hinna med i allt som händer. Så går timmarna och mitt på dagen är jag hungrig. Går in och äter lunch. Och sedan packar jag ryggsäcken.

Den stora förmånen i att bo där vi bor är att jag bara kan dra på mig vandringskängorna och ryggsäcken och ge mig av. I förrgår skjutsade L mig till Ullådalen och sedan vandrade jag hem därifrån. En jättefin tur i strålande solsken.

Kombinationen skriva förmiddagar och vandra eftermiddagar kan jag rekommendera!

 

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

I storstan eller fjällvärlden?

I bland kan jag längta efter att få bo i storstan. Bland husen och gatorna, caféerna och butikerna, teatrarna och konserthallarna. Bland myllret av människor. Flödet. Men allra oftast längtar jag inte efter det. Allra oftast är jag så himla lycklig över att bo precis där vi bor.

Som i går morse när älskade dottern och jag sa till varandra: “Ska vi ta med frukosten och äta den på fjället? Ja, det ska vi.” Och vi packade snabbt en ryggsäck och knallade iväg. Genom byn och sedan upp på Mullfjället. Bara en kort paus med vattenpåfyllning i ett vattenfall.

Och sedan, efter att vi tagit oss upp, få sitta på en sten och dricka kaffe och titta ut över vidderna. Det blir inte bättre än så.

Så, ja, storstan i all sin glans och jag kan verkligen längta dit, men det är här jag vill leva och bo.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Hur föds en berättelse?

Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.

Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.

Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.

Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Ullådalen i sensommarskrud

Det var regn i luften och svala vindar, men alldeles underbart att ta en tur till fjälls denna sensommarsöndag.

Vi är tillbaka hemma i Duved i några dagar, innan det bär av söderut. Det är så skönt att vara hemma! Att sova i sin egen säng, att pyssla om blommorna i krukorna på förstukvisten, att klippa gräsmattan, att läsa alla morgontidningar som hittills varit olästa.

Efter att vi ätit en sen frukost längtade jag så oerhört till fjälls! Så jag och älskade dottern och hunden gav oss av. Vi tog bilen till Ullådalen och vandrade iväg i ett landskap i sensommarskrud.

Gillis flög fram över tuvor och stenar, Ida-Maja gick långsamt och fotade allt hon såg. Hon har fått sitt livs första kamera och tycker det är så skoj att ta bilder. Och hon är duktig på det! Kolla gärna in hennes Instagram – idamajascamera.

Vi gick inte länge förrän det började regna. Då satte vi oss och åt vår matsäck och vände sedan tillbaka till bilen.

Vi var kalla och blöta när vi kom hem och jag hoppade in i bastun.

Skönt att vara hemma, som sagt.

Hoppas att Du har det bra där Du är!

/Karin

Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Präst i Åre, Utomhuslivet

Välkommen, vårvintern!

Det finns så många goda skäl till att bo precis där vi bor, i Västjämtland, i fjällvärlden, i Duved. Ett av de skälen är vårvintern, den femte årstiden.

Idag var första dagen i år då jag kände av den så där på riktigt. Första dagen då jag fick ha solglasögonen på under min hundpromenad eftersom solen lyste så starkt.

Vi gick ner till älven, Gillis och jag, promenerade i skoterspåren. Det var nästan helt tyst, enbart fågelsång och skoknarr mot snön.

Nu längtar jag upp på fjället, nu längtar jag efter skidturer! Som den här dagen, för precis ett år sedan, eller den här.

Men idag får det räcka med en långpromenad. Kanske hinner jag med en skidtur i morgon mellan ett dop och en vigsel, eller på söndag efter gudstjänsten.

Mullfjället i vårvintersol.

Familj och vänner, Livet med hund, Utomhuslivet

Nu är det vinter i Åredalen

Snötyngda grenar på morgonpromenaden. Vitgrå himmel, vitt på Mullfjället, oplogade vägar så vi fick pulsa fram, jag och Gillis. Nu är vintern här i Åredalen.

Och jag tänker på allt vi har att se fram emot när ljuvliga vintern kommer…

Härliga skogsturer med älskade hunden där han får fara fram som ett yrväder…

…skidturer med älskade familjen, som här när vi åkte i Ullådalen i vintras…

Allt det blåa och vita, ljudet av skidornas gnekande i spåren, vinden mot ansiktet… Längtar!

Drottningen af Åre, Skrivandet, Utomhuslivet

En stilla dag efter intensiva veckor

Det har varit intensiva veckor. Mycket har hänt, många människor har jag mött, många tankar, många känslor. En omtumlande tid och en rolig tid samtidigt. Och jag vet att det fortsätter vara intensiva veckor framöver med boksläpp och annat. Så jag behöver ta dagar av stillhet när jag kan. Idag är en sådan dag.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Det finns ingenting som hjälper en att rensa bland tankarna som en promenad kan. Så idag gav jag mig ut i kylan och blåsten och vandrade upp mot höjderna. Och det var så härligt och välbehövligt!

Tystnaden, ensamheten, hjärtat som hamrar och slår. Vinden mot ansiktet.

Och sedan är det ju så makalöst skönt att komma hem och dricka kaffe och läsa en stund.

Jag önskar dig en fin helg!

/Karin

Familj och vänner, Utomhuslivet

Lunch på fjället

Jag stekta pannkakor och packade ner dem i ryggsäcken. Sedan gick vi, älskade dottern och hunden och jag, förbi affären och köpte frukt, choklad och nötter. Efter det började vi vår vandring upp på Mullfjället.

Himlen var tung och grå, men luften var skön att andas. Vi tog oss uppför bit för bit, stannade och pustade och drack vatten, och fortsatte vidare uppåt.

När vi hittat en bra plats för vår lunchpaus, och satt oss ner och börjat packa upp matsäcken, kom regnet. Det var inte vilket litet regn som helst, utan en rejäl störtskur. Så vi åt vår lunch och blev allt mer blöta, och sedan började vi vandringen tillbaka ner till byn.

Ja, det kanske regnade en del och himlen var kanske blygrå, men det var ändå en härlig eftermiddag. Det är ändå värt det. Utan tvekan.

/Karin

Familj och vänner, Livet

Två år i vårt hus

För två år sedan flyttade vi in i vårt hus. Tiden flyger och vi trivs. Det är en stark känsla av hemma. Det finns en hel massa saker som jag gillar med att bo just i vårt lilla gråa hus bland fjällen, till exempel…

…altanen med utsikten över Åreskutan…

…och utsikten över Mullfjället…

…och matrummet med de stora fönstren där vi har vårt stora matbord där många får plats…

…och kökssoffan som är bred och kan ge plats åt många. Ingenstans är det så skönt att ta en eftermiddagsvila som just där…

…och närheten till Ullådalen. Tio minuter i bil så är man där…

… och trappan på framsidan där det är så gott att sitta och dricka kaffe…

…och promenadavståndet till mataffären, skolan, min arbetsplats, tåget, bussen, pisterna…

…och närheten till Åre med allt vad Åre innebär…

…och närheten till elljusspåret…

…och…och…

Ja, vi trivs! Och i morgon firar vi inte bara två år i vårt kära hus! Imorgon firar vi framför allt att vi har en tolvåring i familjen.

/Karin