Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Nu har vi bott 6 år i Åre-Duved

När vi flyttade hit till Åre-Duved skulle den här tjejen snart fylla sex år. Det är märkligt med tid. Å ena sidan känns det som nyss, å andra sidan har så mycket hänt och det känns som om vi alltid bott här.

Vill du bli Åre församlings nya kyrkoherde?

Det var så han sa i telefon, kyrkorådets ordförande Anders. Jag minns att jag precis gick över Rådhusgatan i Östersund när jag fick samtalet. Skulle jag bli Åre församlings nya kyrkoherde? Jag skrattade och sa: “Tack så mycket för frågan, men det vill jag inte.” Nej, det var verkligen inte aktuellt. Jag arbetade som universitetspräst och hade det bra där.

Men dagen efter skulle vi till Åre för att fira mina mammas födelsedag och då ändrades mitt tvärsäkra nej. Åre visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, blå himmel och träd i skimrande höstgula färger. “Tänk att bo här”, sa vi till varandra, min man och jag. Och hon som snart skulle fylla sex ville verkligen flytta till Åre-Duved! Hon ville bo nära skidbackarna. Så, jag sökte tjänsten och fick den, och vi flyttade in i vackra prästgården i Duved.

Fina och tuffa år

Och hon fyllde sex och hon fick nya fina vänner och hon fann sig väl till rätta i vår nya tillvaro. Och älskade maken fick jobb i Järpen och trivdes från första stund och jag välkomnades som kyrkoherde. Våra dagar innebar arbete och skola, men också många, rika möjligheter till utomhusliv.

Men det var tufft att vara kyrkoherde och jag arbetade alldeles för mycket och känslan av otillräcklighet var ordentligt tärande. Så, efter många om och men sa jag upp mig. Jag har skrivit om det i bland annat det här inlägget.

Halvtid präst, halvtid författare

Ja, jag sa upp mig, men blev erbjuden att stanna i Åre församling som “vanlig” präst, alltså utan personal-, ekonomi- och administrativt ansvar. Jag sa ja till det, men jag sa också att jag enbart ville arbeta halvtid. Det var vad jag kommit fram till – jag vill enbart arbeta halvtid för att också ha tid till mitt eget skrivande.

När jag inte längre skulle vara kyrkoherde var vi tvungna att flytta från prästgården, så nu inleddes jakten på ett nytt boende. Det var inte helt lätt. Det är inte helt lätt här i Åredalen att hitta någonstans att bo. I mitt inre formulerade jag en dröm:

Jag vill att vi ska bo mitt i Duved, men ändå med en känsla av enskildhet. Jag vill att vi ska bo i ett mindre hus med en liten trädgård. Det får inte vara ett renoveringsobjekt.

Kort efter den formuleringen fanns ett hus på Hemnet. Ett mindre hus mitt i Duved, centralt och ändå avskilt… Det blev budgivning, förstås, men till slut sa säljaren att hon ville sälja till mig och min familj. Jag är så gränslöst tacksam för det! Att få vakna till den här vyn varje morgon och ren och skär nåd.

Det är precis här vi vill leva och bo

Att få bo här i fjällvärlden med min älskade familj, att få arbeta halvtid som präst och halvtid som författare är för mig att leva min dröm. De här sex åren har varit omtumlande på många sätt, men de har landat väl. Känslan av att det är precis här vi vill bo är stark och innerlig.

Präst i Åre, Utomhuslivet

I tjänst i Åre församling

Den här veckan är jag i tjänst igen i Åre församling. Det innebär en vecka med samtal med sörjande, förberedelse inför begravning, personalmöte, gemenskapsträff med tema Sapmi, predikoförberedelse, hembesök, samtal, gudstjänst. med mera, med mera.

Och idag innebar arbetsdagen klädutdelning. Fina församlingsbor har på vår förfrågan lämnat in vinterkläder som vi idag delade ut till våra nyanlända som fryser ordentligt nu när kylan kommit på allvar. Det blev en så fin dag med starka möten med människor. Och så fint att se dem lämna oss klädda i värmande dunjackor och hemstickade mössor.

Jag är ofta omtumlad och djupt berörd av mitt arbete som präst. Jag behöver mycket tid för återhämtning och tystnad. Jag behöver mycket tid för ensamheten, allra helst utomhus. Så idag, innan jag började jobba tog jag en långpromenad längs älven i vackra vinterdagen. Femton grader minus och ett lätt snöfall.

Livet

Vad är det bästa med att vara präst?

Vad är det bästa med att vara präst? Den frågan får jag emellanåt. Speciellt från konfirmander eller andra unga människor. Och svaret är att det är så mycket som är bra med att vara präst. Till exempel:
 
* Att förbereda och leda gudstjänster. Roligt och livsbejakande!
* Att ha konfirmander. Att få stöta och blöta livsfrågor med unga människor.
* Att ha samtalsgrupper. Att tillsammans tala om de stora sakerna i livet.
* Att ha dop, vigslar och begravningar. Så ödmjuk inför uppgiften att finnas med i de stora händelserna i människors liv, i både glädje och sorg.
* Att sitta hemma vid människors köksbord och samtala över en kopp kaffe.
 
Ja, det är några av svaren på den frågan. Och jag är glad och tacksam att få vara präst i Åre församling. Att få möta både alla bofasta och alla som kommer hit som gäster. Den brokighet som det innebär, det myller som det blir. Tacksam.

Livet

Att vara nöjd med sitt liv och sin tillvaro

Jag fick en förfrågan från en arbetsgivare om jag ville söka en ny tjänst. Det lät jättespännande! Arbetsuppgifter som jag verkligen brinner för. Uppgifter som jag anar att jag skulle vara ganska bra på. Men arbetsplatsen är långt härifrån, så jag behövde inte tänka efter, utan svarade direkt: “Tack så mycket för din förfrågan. Jag blir stolt och glad. Men jag kommer inte söka den tjänsten, för jag vill inte flytta från Duved.”
 
Så enkelt och så självklart är det! Jag, och min familj, trivs så himla bra här i Åredalen! Vi trivs så himla bra här i Duved. Och precis i den vevan skrev Sara Rönne i sin blogg www.traningsgladje.se om alla fördelarna med att bo i Åre. Kika gärna in och läs vad hon skriver!
 
Den här eftermiddagen bara styrkte mig i mitt beslut om att det är här vi ska vara. Jag hade suttit och skrivit under förmiddagen, varit på jobbet en sväng mitt på dagen, och tog sedan med mig Gillis på en promenad i skogen. Det var så krispigt vackert, och nu ligger isen över delar av bäcken.

 Och jag blir övertygad flera gånger i veckan när jag blickar ut från vårt matrumsfönster och ser Åreskutan i skiftande utseenden.

 Och jag blir övertygad varje gång jag så enkelt kan ta mig ut på fjället eller i skogen. Det är en sådan ynnest att få leva så! Dessutom har jag ju just nu världens bästa jobbupplägg när jag arbetar halvtid som präst i Åre församling, och halvtid som författare och föreläsare. Så jag är nöjd med mitt liv och min tillvaro.

Livet

Morgonpromenad med reflektioner

Tar morgonpromenaden med min fina kompis. Vi går först till “Myggvallen”, den gamla fotbollsplanen, och kör lite övningar. “Sitt”, “ligg”, “stanna”, “sök”, “hämta”. Oj, så han jobbar! Sedan går vi ner till vattnet och fortsätter bort längs stranden. Mina morgonpromenader är ovärderliga. Mitt sätt att sortera tankar, reflektera.
Jag ska snart gör mig i ordning för att åka till Åre gamla kyrka för att ha gudstjänst. Igår hade jag två vigslar. Det blev vackra och berörande stunder med lyckliga vigselpar. I fredags hade jag en begravning. Det är speciellt att få vara präst och få ta del av människors stora ögonblick, både i den största glädjen och den svåraste sorgen. Som präst blir aldrig arbetet rutin eller “vardagsmat”. Varje möte blir speciellt och unikt. Tacksam!

Det är lite regn i luften också idag, men jag tror jag ska ta mitt morgonkaffe här ute på bron.
Livet

Vad gör en präst egentligen…

…när det inte är söndag och klockan är elva? På riktigt har jag fått den frågan några gånger genom åren. Och blivit lika häpen varje gång. Kan prästyrket verkligen vara så okänt? Frågan har jag dessutom alltid fått när det funnits kort om tid att svara, när det varit mycket folk omkring, när jag fått vara rätt kortfattad. Vilket inte blir bra, för det går inte att vara kortfattad när en får just den frågan. Men nu finns tid här i min blogg, så är ni intresserade av att veta vad en präst gör när det inte är söndag klockan elva, så kommer en del av svaret här.
Gudstjänsten på söndag klockan elva är oerhört viktig i en prästs, i en församlings, liv. Gudstjänsten är grunden. Den tar, och ska ta, en hel tid och förberedelser. Och utöver den finns massor av viktiga (och förstås mindre viktiga) arbetsuppgifter. Till exempel: Dop, vigslar, begravningar med tillgörande samtal. Konfirmander och barn- och ungdomsgrupper. Andakter och gemenskapsträffar. Samtals- och fördjupningsgrupper. Hembesök, enskilda samtal och själavård. Administration och planering. Personalmöten, möten med ideella medarbetare och möten med andra i verksamheterna. Utryckning i samband med kris och katastrof.
De exempel jag ger här är ur en “vanlig” församlingsprästs arbete. För den som är kyrkoherde tillkommer det övergripande ansvaret för hela församlingens verksamhet. Det innebär ekonomi, personalfrågor, arbetsmiljöfrågor med mera.
Dessutom finns “specialtjänster”, till exempel sjukhuspräster, fängelsepräster, studentpräster (som jag själv varit i några år vid Mittuniversitetet i Östersund). Då ser arbetet helt annorlunda ut. Men i alla dessa olika tjänster är vi VDM, Verbi Divini Minister, Det Gudomliga Ordets Tjänare. Det är stort!
Bilden är från 6 maj 2012 då jag välkomnades som kyrkoherde i Åre församling. (Bilden är lite suddig. Vet inte varför, för bilden jag fick av fina vännen Eva Grelsson var helt tydlig. Tack, Eva!) Det var en mycket speciell och högtidlig dag! Nu har jag, som ni vet som följer bloggen , valt att sluta som kyrkoherde för att istället ha en helt “vanlig” prästtjänst på halvtid. Ett av de klokaste beslut jag fattat i mitt liv.