Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

På Bokmässan på avstånd

Bokmässan har ju gått av stapeln under helgen, och jag har följt den på avstånd. Sett bilder på mina förlagskollegor där de blivit intervjuade och minglat runt bland andra författare. De ser ut att ha haft väldigt trevligt! Nästa år är jag också med! Det känns både overkligt och fantastiskt! Jag ser så mycket fram emot det.

Själv har jag arbetat under helgen. Haft förmånen att viga två par och döpa tre barn. Jag har också varit med när människor sagt farväl till en älskad mamma/mormor/farmor. Starka känslor under en och samma helg.

Sent på lördagskvällen åkte jag in till Åre för att hämta hem älskade dottern. Hon var där och hängde med kompisar. När jag satt i bilen i mörkret lossnade det i berättelsen jag håller på att skriva. Jag jobbar ju med del två i det som är tänkt att bli en hel serie. Jag har skrivit stora delar av råmanuset klart, men fastnat. Men plötsligt där i bilen i mörkret framträdde en Emily för min inre blick. Och det blev tydligt på en endaste gång att det är henne jag väntat på. Det är hon som för berättelsen vidare. Så otroligt fascinerande! Så nu längtar jag efter att bara få sätta mig ner och skriva vidare.

I går gjorde vi en vandring innan jag skulle iväg och ha en gudstjänst. Hela familjen gav sig ut i vackra höstvädret. Vilka färger och vilket väder! Det är så otroligt mysigt att göra sådana vandringar tillsammans.

Nu är det måndagsmorgon och jag önskar dig en fin vecka!

/Karin

Betraktelser, Präst i Åre, Skrivandet

Sensommar i Åredalen

Den senaste tiden har jag jobbat mycket. Många vigslar och dop, många samtal med människor och inte minst en konfirmation. Det har varit fina och intensiva dagar.

I går var jag ledig och tog dagen som den kom. Klippte gräs i solskenet, satt ute på altanen och läste bok, plockade röda vinbär, vilade… Den där återhämtningen är helt ovärderlig.

I morgon har jag avsatt tid till att skriva. Jag längtar redan. Så är det med mig och mitt skrivande.

Betraktelser, Präst i Åre

En sommarkväll i Åre

På sommaren firar vi kvällsgudstjänst – Andrum – utanför Åre gamla kyrka varje torsdag. Igår kväll sken solen och vinden var ljum. Och det blev så tydligt att vår gudstjänst var en del av det vibrerande, pulserande livet som Åre är.

För medan vi sjöng “En vänlig grönskas rika dräkt” så kastade sig fallskärmsflygare ut från Åreskutan och landade på banan nere i byn. Människor joggade och cyklade längs vägen. Barn lekte och skrattade på gräsplanen intill. En hundkurs pågick och hundskall letade sig till oss. Några personer strövade över kyrkogården och tittade på gamla gravstenar, andra gick med raska steg mot tågstationen. Ytterligare andra satt på sina uteplatser och njöt av kvällssolen. Några promenerade i stilla mak till någon av Åres alla restauranger.

Det är så oerhört mycket folk i byn just nu och har varit hela sommaren. Ett myller av människor från olika håll och kanter. Med olika dialekter.

Allt pågick samtidigt som vi sjöng vår psalm och det kändes så fint. Som att allt omslöts av gudstjänsten, inneslöts i Guds famn.

 

Präst i Åre

Glädjande nyheter

Vi fick glädjande nyheter i dag! Från och med första juni ska vi få ha människor på plats i kyrkan för att fira gudstjänst! 50 stycken kan vara med! Enligt de nya rekommendationerna/riktlinjerna från FHM så är det möjligt, och ledningsgruppen i vårt pastorat har fattat det här beslutet. Jag gläds så mycket över detta!

Under en rätt lång tid nu så har vi inte haft några personer på plats under gudstjänsterna, förutom präst, kantor och den som filmar. Det är ju fantastiskt att tekniken gör detta möjligt, och det är fantastiskt att vi har medarbetare som lärt sig hur själva filmandet, klippandet, trixandet ska gå till! Jag är väldigt tacksam över dem! Men jag är samtidigt oerhört tacksam över att den tiden snart är förbi. Att vi åter igen ska få samla människor till gudstjänst.

Att vi ska få fira på riktigt. Mötas. Samtala. Dela erfarenheter. Sjunga tillsammans. Att jag ska få predika för människor som sitter där i bänkarna och lyssnar, inte bara stå och tala in i en kameralins.

En gudstjänst är en mötesplats där verkligheten ryms, där livet med allt vad livet innebär ryms. Dit vi får komma med tacksamheten och glädjen över allt det som är vackert i livet, men dit vi också får komma med sorgen, smärtan, rädslan, allt det som skaver och gör ont. Allt det där som vi människor bär på och som vi i gudstjänsten får lämna över till Gud.

Så, jag ser fram emot söndag 13 juni klockan 11. Då ska jag få fira gudstjänst i Duveds kyrka och möta människor som får komma dit och vara med. Jag längtar.

Betraktelser, Böcker och läsning, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Ny bok på gång, Präst i Åre, Skrivandet

Att vakna av solen

I morse när jag vaknade vid halv sex fick jag för mig att en lampa var tänd i rummet. Det var så ljust. Men det var ingen lampa. Det var solen som sken in genom en glipa i gardinen. Kan man vakna på ett härligare sätt?

Helgen har varit fin, men grå. Inte en enda solglimt varken lördag eller söndag. Men lördagen bjöd ändå på ljus och glädje när jag hade förmånen att få ha en vigsel. Det är ju inte så ofta i denna tid, och förutsättningarna är annorlunda. Men det blev en fin och innerlig stund.

I går kände vi att vi behövde hitta på någonting, göra något mysigt. Så vi åkte tillsammans med fina vänner till Copperhill och fikade. (Bilden är tagen precis utanför hotellet.) Det är något visst med att sitta i en hotellobby och äta kardemummabulle och dricka kaffe och prata. Sent i går kväll kom till slut solen, så älskade maken drog västerut och åkte skidor till norska gränsen. Älskade dottern tog med en bok och gick ut och satte sig i ett träd för att läsa. (Jag är så glad att hon tycker så mycket om att läsa. Och att hon tycker om att sitta i ett träd och göra det.)

I dag har jag redigerat manus hela dagen. Det tar mer tid än man tror. Men jag tycker det är väldigt, väldigt roligt, har alltid tyckt. Nästa vecka åker jag till Stockholm för att träffa förlaget. Det ser jag så mycket fram emot!

Hoppas DU haft en fin helg och en bra måndag!

Familj och vänner, Livet

Den bästa dagen 2020

Jag blickar tillbaka på året som gått. Detta speciella, och på så många sätt, svåra år. Och jag konstaterar att den 2 februari 2020 var årets klart bästa dag. Den innehöll allt vackert en dag kan innehålla. Jag är så tacksam att vi fick uppleva den dagen.

Älskade Ida-Maja konfirmerades. Klädd i Hededräkten skred hon in i Undersåkers kyrka tillsammans med sina konfirmationskompisar. Kyrkan var proppfull av människor, vi satt tätt ihop i kyrkbänkarna. Det var en vacker och känslosam konfirmation. Inte minst när Ida-Maja och två av hennes kompisar dansade så hjärtat nästan slets ur kroppen. Så oerhört starkt!

Efteråt samlades vi i Sankt Olofsgården i Åre för lunch. Sextio personer var vi. Familj, släkt och vänner. Så fantastiskt att tänka på nu! Vi åt och pratade, skrattade och kramades. Och flera av Ida-Majas kompisar ställde sig upp och höll tal. Bara en sådan sak!

Den där dagen står för glädje och livskraft, gemenskap och kärlek. Tänk att vi fick uppleva den! Jag är så innerligt tacksam.

Den fantastiska bilden är tagen av Sara Björkebaum.

 

Präst i Åre

Denna märkliga, overkliga tid

När allt är som vanligt brukar den här tiden på året vara en hektisk tid i mitt jobb. Vi brukar planera och förbereda och trappa upp inför advent, jul och nyår. Då brukar allt snurra på i en oerhörd hastighet – det är jobbiga veckor, men framför allt väldigt, väldigt roligt och meningsfullt. Massor av gudstjänster, konserter, vigslar och dop. Massor av möten med människor.

I år är det, som alla förstår, precis tvärtom. I dag har vi fått veta hur vi ska arbeta framöver för att kunna följa Folkhälsomyndighetens nya och tuffare restriktioner. Det som förstås påverkar oss mest är att vi får vara enbart 8 personer vid våra gudstjänster. 8 personer vid dop, vigslar, begravningar. Det är en jobbig insikt, samtidigt som det ju är självklart! Ska vi slippa pandemin i världen måste vi nu alla ta ansvar. På riktigt.

Så, vi går mot en annorlunda advents- och jultid. Mörkret känns mer kompakt än vanligt. Men i fönstren börjar adventsljusen lysa redan nu, den där längtan efter ljus är så påtaglig. Och, som vår biskop Eva skrev: “Tron ställs inte in. Hoppet ställs inte in.” Nej, hoppet får fortsätta bära oss framåt.

Var rädda om er!

/Karin

 

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Livet, Präst i Åre

Vad gör en präst i dessa tider?

Vi möts ute på vägen, stannar och pratar med två meters mellanrum. Hen berättar om sin sköna stavpromenad i vårsolskenet och frågar vart jag är på väg. “Jag ska jobba”, svarar jag. Hens fråga kommer omedelbart: “Jaha, men vad gör en präst i dessa tider?”

En högst motiverad fråga. Vad gör en präst om dagarna när så många av kyrkans verksamheter är inställda, när så få möten kan äga rum, när allt det där som är kyrkans innersta väsen av relation, gemenskap, sammanhang är satt på paus?

Det är lite olika beroende på i vilken församling man arbetar, alla församlingar väljer olika sätt att hantera den här bekymmersamma tiden. Men hos oss, i Åre församling, är det ungefär så här:

Vi firar gudstjänst varje söndag som vanligt, men vi har alla gudstjänsterna i Duveds kyrka. Den är så rymlig att det inte är någon risk för trängsel. Även om få kommer till gudstjänsterna så år de så viktiga! En möjlighet att stanna upp inför det vi nu upplever, att få be och lämna över allt i Guds händer.

Vi har dop och vigslar,  om människor önskar det, men också här är det Duveds kyrka som gäller. Eller utomhus, förstås. Vi har ju världens vackraste kapell precis utanför knuten. Max 50 personer är det som gäller precis som på andra samlingar runt om i landet. Men många väljer att flytta fram dop och vigslar, och det är så begripligt. Men välkomna tillbaka när allt det här är över!

Vi har begravningar, och uppmuntrar till att inte flytta fram begravningsgudstjänsten till senare, utan att faktiskt ha den nu. Även om bara få kan vara med. Det är klokt, inte minst ur ett sorgearbetsperspektiv att ha den viktiga riten så nära dödsdagen som det är möjligt. En del väljer att göra så och att sedan ha en större samling/minnesstund till exempel till sommaren.

Som präst kan jag fortsätta att ha själavårdssamtal med de människor som önskar och vi kan med fördel ha det på telefon. I annat fall i ett större rum med plats för två meters mellanrum.

Våra gemenskapsträffar är inställda, liksom vår sopplunch och vårt öppna hus för små barn och deras föräldrar. Viktiga mötesplatser som jag vet att många saknar. Men vi i arbetslaget hjälps åt att ringa runt i stället, att ringa runt till våra äldre församlingsbor och höra hur de har det. Kolla av om de på något vis kan behöva vår hjälp. T ex med att handla mat, då gör vi det i så fall.

Barn- och ungdomsverksamheter fortsätter som vanligt, så länge skolorna är öppna.

Det är klart att det känns att det är annorlunda, en annan tid att leva i, andra arbetsuppgifter dyker upp än de vi är vana vid. Det får vara så. Allt har sin tid, som det så klokt står i Predikaren i Bibeln.

Så det är några svar på vad en präst gör i dessa tider.

(Bilden ovan är från 8 mars 2018, då jag och min goda vän och kollega Lena, från Luleå stift, firade mässa tillsammans på Internationella kvinnodagen. Ett vackert minne som jag ständigt bär med mig. En mässa av glädje och livskraft.)

Familj och vänner, Livet

När älskade dottern konfirmerades

 

20200220. Dagen då vår dotter konfirmerades i Undersåkers kyrka. En dag jag aldrig kommer att glömma. Så tacksam.

Hon stod där framme i kyrkan i sin hembygdsdräkt, Hededräkten, som en gång var min mormors. Vissa stunder djupt allvarsam, andra stunder fylld av skratt. Så där som hon är, vår dotter. Hon stod där tillsammans med sina konfirmationskamrater, tjejer och killar som kommit att betyda mycket för henne under den här tiden.

Tillsammans knäföll de vid altaret. Ledarna bad för dem, en efter en, och de fick ta emot brödet och vinet. Tillsammans blev de sända ut i världen som konfirmerade.

Och hon, och två andra tjejer, dansade så mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen.

Efter gudstjänsten firade vi! Vi åt lunch tillsammans, hon och vi och resten av familjen och flera släktingar och en massa vänner. Hon har så många fina vänner, jag är så tacksam över dem! Jag är så tacksam över de sammanhang som hon och vi finns i.

Jag höll tal till henne och påminde om orden som sjöngs när hon döptes: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Jag önskar att de orden ska finnas med henne också framöver.

Fotograf: Sara Björkebaum.