Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Livet, Präst i Åre

Vad gör en präst i dessa tider?

Vi möts ute på vägen, stannar och pratar med två meters mellanrum. Hen berättar om sin sköna stavpromenad i vårsolskenet och frågar vart jag är på väg. “Jag ska jobba”, svarar jag. Hens fråga kommer omedelbart: “Jaha, men vad gör en präst i dessa tider?”

En högst motiverad fråga. Vad gör en präst om dagarna när så många av kyrkans verksamheter är inställda, när så få möten kan äga rum, när allt det där som är kyrkans innersta väsen av relation, gemenskap, sammanhang är satt på paus?

Det är lite olika beroende på i vilken församling man arbetar, alla församlingar väljer olika sätt att hantera den här bekymmersamma tiden. Men hos oss, i Åre församling, är det ungefär så här:

Vi firar gudstjänst varje söndag som vanligt, men vi har alla gudstjänsterna i Duveds kyrka. Den är så rymlig att det inte är någon risk för trängsel. Även om få kommer till gudstjänsterna så år de så viktiga! En möjlighet att stanna upp inför det vi nu upplever, att få be och lämna över allt i Guds händer.

Vi har dop och vigslar,  om människor önskar det, men också här är det Duveds kyrka som gäller. Eller utomhus, förstås. Vi har ju världens vackraste kapell precis utanför knuten. Max 50 personer är det som gäller precis som på andra samlingar runt om i landet. Men många väljer att flytta fram dop och vigslar, och det är så begripligt. Men välkomna tillbaka när allt det här är över!

Vi har begravningar, och uppmuntrar till att inte flytta fram begravningsgudstjänsten till senare, utan att faktiskt ha den nu. Även om bara få kan vara med. Det är klokt, inte minst ur ett sorgearbetsperspektiv att ha den viktiga riten så nära dödsdagen som det är möjligt. En del väljer att göra så och att sedan ha en större samling/minnesstund till exempel till sommaren.

Som präst kan jag fortsätta att ha själavårdssamtal med de människor som önskar och vi kan med fördel ha det på telefon. I annat fall i ett större rum med plats för två meters mellanrum.

Våra gemenskapsträffar är inställda, liksom vår sopplunch och vårt öppna hus för små barn och deras föräldrar. Viktiga mötesplatser som jag vet att många saknar. Men vi i arbetslaget hjälps åt att ringa runt i stället, att ringa runt till våra äldre församlingsbor och höra hur de har det. Kolla av om de på något vis kan behöva vår hjälp. T ex med att handla mat, då gör vi det i så fall.

Barn- och ungdomsverksamheter fortsätter som vanligt, så länge skolorna är öppna.

Det är klart att det känns att det är annorlunda, en annan tid att leva i, andra arbetsuppgifter dyker upp än de vi är vana vid. Det får vara så. Allt har sin tid, som det så klokt står i Predikaren i Bibeln.

Så det är några svar på vad en präst gör i dessa tider.

(Bilden ovan är från 8 mars 2018, då jag och min goda vän och kollega Lena, från Luleå stift, firade mässa tillsammans på Internationella kvinnodagen. Ett vackert minne som jag ständigt bär med mig. En mässa av glädje och livskraft.)

Familj och vänner, Livet

När älskade dottern konfirmerades

 

20200220. Dagen då vår dotter konfirmerades i Undersåkers kyrka. En dag jag aldrig kommer att glömma. Så tacksam.

Hon stod där framme i kyrkan i sin hembygdsdräkt, Hededräkten, som en gång var min mormors. Vissa stunder djupt allvarsam, andra stunder fylld av skratt. Så där som hon är, vår dotter. Hon stod där tillsammans med sina konfirmationskamrater, tjejer och killar som kommit att betyda mycket för henne under den här tiden.

Tillsammans knäföll de vid altaret. Ledarna bad för dem, en efter en, och de fick ta emot brödet och vinet. Tillsammans blev de sända ut i världen som konfirmerade.

Och hon, och två andra tjejer, dansade så mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen.

Efter gudstjänsten firade vi! Vi åt lunch tillsammans, hon och vi och resten av familjen och flera släktingar och en massa vänner. Hon har så många fina vänner, jag är så tacksam över dem! Jag är så tacksam över de sammanhang som hon och vi finns i.

Jag höll tal till henne och påminde om orden som sjöngs när hon döptes: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Jag önskar att de orden ska finnas med henne också framöver.

Fotograf: Sara Björkebaum.

Egenföretagare, Skriv ditt liv, Skrivandet

Att vara egenföretagare

Jag är ju egenföretagare på halvtid, och tycker så mycket om det! Att få tassa ut i skrivateljén tidigt om morgonen, tända ljus, sätta igång datorn och börja skriva, allt medan radiometerologerna varnar för storm i fjällvärlden.

Jag är väldigt glad över att få vara präst i Svenska kyrkan också, det vet ni ju, men jag är så tacksam över kombinationen. Att få vara både och. De veckor då jag är i tjänst i Åre församling är ofta intensiva med mycket bilåkande hit och dit, många möten, träffar, planeringar, gudstjänster, dop, vigslar, begravningar… Meningsfulla uppgifter på många sätt och vis.

De andra veckorna, veckorna med mitt företag, har ett annat lugn över sig. Även om jag då och då ger mig iväg och föreläser om mitt skrivande eller ger en konsert eller åker på möte, så är många dagar vilsamma. Jag märker att jag behöver det så innerligt.

Som den här dagen! Extra skönt är det att inte behöva ge sig iväg någonstans när stormen kommer närmare. Att få vara hemma på gården, i lilla ateljén.

Präst i Åre

Meditation i gryningen – igen

För ett år sedan bjöd jag in till Meditation i gryningen på långfredagens morgon kl 7. I ärlighetens namn var det inte många som trodde på idén – vem vill kliva upp så tidigt på morgonen på långfredagen och meditera? Men jag ville i alla prova och se om något intresse fanns. Och det gjorde det. Det blev en fantastisk morgon.

Det är något visst med att stiga upp tidigt medan alla andra fortfarande sover. Att gå ut och möta vårvinterljuset och fågelsången. Att komma in i värmen och slå sig ner på en meditationskudde och vara i tystnaden tillsammans med andra. Att för en stund få blunda och stanna upp inför den dag som är. Att stanna upp inför långfredagens allvar.

Att sedan öppna ögonen och blicka ut över Renfjället och se hur morgonen långsamt går mot dag. Ana hoppfullhet och ljus. Ana att vi går mot ännu en Påskdag.

Här kan du läsa om förra årets Meditation i gryningen.

Vi gör det igen denna långfredag. Finns du i närheten av Åre – så kom! Du är varmt välkommen!

/Karin

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Vigsel i vinterland

Hon har lång, vit klänning och han grå kostym. Jag ser dem genom fönstret hur de kommer gående hand i hand upp mot kapellet. De önskade sig en vigsel i vinterland, och det får de med råge. Vilken magisk dag!

Ja, solen lyser över Storvallens fjällkapell idag och det är bara några enstaka molntussar på blåhimlen. Snön ligger tjock över taken och över markerna. Allting liksom gnistrar.

Det gör de också, mitt fina vigselpar. Det är de två och inga gäster. De vill ha det så. Och ofta blir det något alldeles speciellt när det är enbart vigselparet och inga fler. Det blir ofta en särskild sorts innerlighet under vigselgudstjänsten.

Det blev det idag.

Jag är så tacksam att jag får vara präst i Svenska kyrkan. Att jag har förmånen att dela människors allra största ögonblick. Att jag har förmånen att få välsigna människor och deras kärlek.

Tack, Gud.

Präst i Åre, Utomhuslivet

I tjänst i Åre församling

Den här veckan är jag i tjänst igen i Åre församling. Det innebär en vecka med samtal med sörjande, förberedelse inför begravning, personalmöte, gemenskapsträff med tema Sapmi, predikoförberedelse, hembesök, samtal, gudstjänst. med mera, med mera.

Och idag innebar arbetsdagen klädutdelning. Fina församlingsbor har på vår förfrågan lämnat in vinterkläder som vi idag delade ut till våra nyanlända som fryser ordentligt nu när kylan kommit på allvar. Det blev en så fin dag med starka möten med människor. Och så fint att se dem lämna oss klädda i värmande dunjackor och hemstickade mössor.

Jag är ofta omtumlad och djupt berörd av mitt arbete som präst. Jag behöver mycket tid för återhämtning och tystnad. Jag behöver mycket tid för ensamheten, allra helst utomhus. Så idag, innan jag började jobba tog jag en långpromenad längs älven i vackra vinterdagen. Femton grader minus och ett lätt snöfall.

Livet, Präst i Åre

Gör din röst hörd!

På söndag är det kyrkoval. Jag hoppas att ni känner er manade att gå och rösta! Det är så oerhört viktigt att det är engagerade och intresserade personer som får uppdraget att vara förtroendevalda i Svenska kyrkans olika instanser. Att det är engagerade och brinnande personer som har ansvaret i våra församlingar. Så, gå och rösta på de personer som NI tror kan göra skillnad! Gå och rösta på de personer som ni tror kan vara med och forma Svenska kyrkan på det sätt ni vill och hoppas på.

I vintras skrev jag ett bogginlägg om min starka kärlek till Svenska kyrkan. Ni kan läsa det här.

Allt gott!

/Karin

Präst i Åre

I paraden på Åre Winter Pride

Idag var vi med i paraden vid Åre Winter Pride! Den startade i pisten och gick vidare ner genom byn och till Verandan. Det blev en stark upplevelse! Så många glada, färgstarka människor som är här i Åre den här helgen för kärlekens skull, för mångfaldens skull, för öppenhetens skull. Efter det fasansfulla som hände i Stockholm igår eftermiddag känns det viktigare än någonsin! Min käre man tycker också det är viktigt och vinkade glatt med sin regnbågsflagga även om han på just den här bilden har stängt ögonen… Han står här tillsammans med Helena på Åre bibliotek. Hon var med och arrangerade gårdagens föreläsning på Holiday Club med Anton Hysén. Som jag förstod det var det 600 personer där och lyssnade på hans ord om att våga vara den man är. Fantastiskt!

Glad och stolt att vara där med min prästskjorta på. Jag har fått så många fina kommentarer om att jag var med. Det märks att det är viktigt för många att Svenska kyrkan finns med i dessa sammanhang. Och för mig är det självklart!

De här två coolingarna – älskade dottern och hennes kompis – fann en ultimat solstol att sitta i och samtidigt vifta med flaggorna.

På Verandan väntade Afterski, men vi, vi valde en stillsam fika på Grädda istället.

Betraktelser, Präst i Åre

Själavård

Bildresultat för själavård

Hej på er!

Jag vill gärna skriva om själavården, som är en så viktig del av Svenska kyrkan, men som inte alla känner till. Tyvärr.

Att vara präst är att vara själavårdare, att ta emot människor för enskilt samtal. Någon söker sig till en präst för att något svårt har inträffat i livet, någon behöver få dryfta sina tankar i en besvärlig livssituation, någon vill prata om Gud och meningen med livet. Det är väldigt skiftande ämnen och inget är rätt eller fel.

Men märker jag att personen har problem som jag som präst inte har befogenhet eller kunskap att ta hand om, så slussar jag personen vidare till läkare eller psykolog.

Ibland blir själavården ett möte där jag enbart lyssnar in personens berättelse, ibland bollar vi fram och tillbaka, ibland avslutar vi i bön. En del kommer en enda gång för att det räcker så, andra kommer många gånger. Också det är olika. För att vi människor är olika med olika behov.

Det som sägs inom det själavårdande rummet stannar där. Som präst har jag absolut tystnadsplikt. Det kan vara bra att veta. Att gå i själavård kostar ingenting.

Hälsar Karin, ödmjuk inför det stora i att få vara en själavårdare.