Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Vigsellöften på en fjälltopp

Så är vi framme efter en stunds vandring. Vi är uppe på fjälltoppen, och när vi ser oss omkring ser vi skogar och myrar i gul, orange och klaraste röd. Vi dricker vatten, skrattar och förundras över hur varm solen är, trots att vi nått en bit in i september. ”Hur kunde vi ha sådan tur”, säger hon och ser på sin man. Han skrattar. ”Ja, det hade lite gärna kunnat vara höststorm idag.”

Vi har gått upp hit på fjället för att de ska förnya sina vigsellöften, hon och han. Efter ett långt liv tillsammans med både stora svårigheter och mycket glädje, ska de bekräfta för varandra, och för Gud, att de vill fortsätta vara de två. Det löfte de gav till varandra en gång i en kyrka med släkt och vänner samlade, vill de få befästa.

Vi sjunger ”Morgon mellan fjällen”, och blickar ut över vidderna. De läser löften till varandra, ord de själva formulerat, ord om tacksamheten i att ha varandra, ord om att fortsätta gå vid varandras sida längs den återstående livsandringen. Jag läser ur Ruts bok i Bibeln. Dit du går, går också jag, där du stannar, stannar jag… Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.

Och hon får fram sin telefon och hittar den låt som blivit så betydelsefull för de två. En sång med Bo Kaspers orkester med ord om tacksamhet, och om att inte ta varandra för givna. Att inte ta något i livet för givet. Tack för att just du finns, håller dig till mig. Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

På väg ner från fjället förundras jag över kraften i att leva i tacksamhet. Inte att ignorera att livet också är svårt och fyllt av bekymmer, men att medvetet söka det som är värt att tacka för. Att verkligen försöka glädjas när livet faktiskt är gott, när livet bjuder på benådade ögonblick.

/Karin

Betraktelser, Livet, Skrivandet

Tacksam!

Hej på er

och varmt tack för alla fina ord och hälsningar både här, på facebook och instagram! Det värmer verkligen ända in i hjärtat att få den stöttningen!

Idag har jag firat lite för mig själv att boken är färdig genom att ta ut en kompdag, och vara helt ledig. Jag märkte att det är väldigt sällan jag är helt ledig. Eftersom jag älskar att skriva har jag lite tendensen att tänka mig skrivandet som ett härligt fritidsnöje, men kära A påminde mig igår om att hjärnan förstås också är fullt verksam när jag skriver. På det viset är det ingen vila.

Så, idag: Inget skrivande över huvud taget förrän nu när jag bloggar. Istället har jag läst en bok, promenerat, druckit kaffe och ätit bulle på bron, slötittat på TV (det händer inte ofta), sovit i ett par omgångar, och nu ikväll varit på min yoga. I sällskap med älskade dottern. Mys på hög nivå!

Nu ska hon och jag dricka varm oboy innan det är dags att sova.

Stort tack igen!

Från mycket tacksam Karin