Betraktelser, Livet

Vad gör dig lycklig? – Tack aktivadagar!

Gör en lista med sådant som gör dig lycklig. Gör en lista med sådant du gör varje dag. Jämför listorna. Justera därefter.

En väldigt härlig sak med att vara en bloggare är att jag hittar en hel del andra bloggar som är givande och intressanta att följa. En sådan blogg, som jag fann helt nyligen, är bloggen aktivadagar.com som drivs av Camilla Gunnarsson. Kanske är det igenkännandets glädje som gör det i det här fallet. Vi har lite liknande arbeten, vi brinner båda för skrivande, vi har både valt att bryta upp för att flytta till fjällvärlden – hon med sin familj till Sälen, jag med min familj till Åre, vi har båda skalat av i prylar och utanpåverk… Hur som helst så finner jag en hel massa klokskap i denna blogg.

Bland annat bilden ovan med de viktiga orden. Så klart får de orden mig att fundera och reflektera.

Vad gör mig lycklig? Min familj… Mitt skrivande… Utomhuslivet… Kulturella uttryck tillsammans med olika människor…

Vad gör jag varje dag? Är med min familj… Skriver… Är utomhus… Sysslar med kulturella uttryck tillsammans med olika människor…

Hur fantastiskt är det inte att inse detta! Just nu lever jag det liv jag vill leva! Just nu gör jag sådant som gör mig lycklig! Det har verkligen inte alltid varit så. Under långa tider och många perioder har livet varit en väntan på att det ska bli så som jag vill att det ska vara. En väntan på ett sedan. Men nu är jag där. Det går inte av sig själv. Det kräver arbete och försakanden, men det är så värt det!

Jag är också så medveten om att livet är i ständig förändring, att ingenting är statiskt, och denna medvetenhet gör att jag gläds än mer över att livet just nu är så som jag vill att det ska vara. Jag är tacksam.

Livet

Från en gård i Hedeviken

På den här gården i byn Hedeviken i Härjedalen föddes min mormor. Här bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. När hon blev vuxen, och gifte sig med min morfar, flyttade hon till hans gård Frubacken i Hede.

I lördags hade vi släktträff. Vi samlades på caféet/butiken Trosavik i Hedeviken, där vi fikade och pratade. Jag satt där med min kaffekopp i händerna och tittade mig omkring. Där satt mina föräldrar och syskon, där satt min egen familj, där satt min moster, mina kusiner, min mammas kusiner, mina tremänningar, min dotters fyrmänningar… Alla dessa personer som alla har sitt ursprung i den där familjen på den där gården i Hedeviken. Det blev så hisnande.

Det blev så tydligt hur vi är insatta i ett sammanhang. Vi är en släkt. Vi hör ihop.

Men jag tänker också på min mans språkvän K. Han kommer från Eritrea och bor här i Duved. Vi träffar honom då och då, hittar på saker tillsammans, äter mat ihop, pratar svenska. K sa till oss en gång: “Jag är så glad för jag har fått en familj här i Sverige nu.” Ja, han ser oss som sin familj. Det kändes så stort och så vackert!

Så, familj och släkt kan vi vara på olika sätt. Jag är mycket tacksam att få ingå i just min familj och min släkt. Och där ingår också K från Eritrea.

Livet

Åre creperie, jordgubbar och musikföreställningen Kallad

Jag var vaken före sex och tog en promenad med lillvalpen. Då sken solen och det var varmt i luften. Jag gick in, läste tidningen och drack kaffe. När Gillis gick och la sig i sin bädd och somnade gott, passade jag också på att krypa mer under täcket och slumra en stund. Så härligt!

Sedan vaknade alla i huset – min familj och våra fina gäster – dotterns kusiner och deras pappa. Jag stekte amerikanska pannkakor som vi mumsade tillsammans med färska jordgubbar. De drog sedan iväg för en vandring på Åreskutan medan jag var hemma och förberedde mig inför kvällen. Satt vid matbordet och drack kaffe och repade sångtexter.

Vid lunchtid mötte jag upp dem i Åre och vi åt lunch på Creperiet, vårt riktiga favoritställe. Lyckliga barn och vuxna!

Så var det dags för mig att sätta mig i bilen och åka till Marieby kyrka där jag tillsammans med fina vännen och begåvade musikern Jenny Michanek gjorde vår musikföreställning Kallad. Inför en nästan fullsatt kyrka! Så himla roligt! Och det gick så bra!

I bilen hem satt jag och kände mig totalt fylld av tacksamhet! Livet är så förunderligt gott just nu! Lycklig efter Skriv ditt liv-veckan, lycklig efter Kallad, lycklig över min fina familj, lycklig för sommaren, lycklig över insikten att nu, just nu, börjar min semester.

Livet

Liten blir stor

Tisdagarna i vår familj är Ida-Majas matlagningsdag. Idag serverade hon pasta, köttbullar och tomatsås. Det smakade väldigt bra!

Hon är tio och ett halvt, och inte på långa vägar ett litet barn längre. Det är något bitterljuvt i detta! Att å ena sida glädjas åt att ha en dotter som är på väg att bli stor, som klarar så mycket själv, som det går så bra att resonera med, som kan ta så mycket eget ansvar, och å andra sidan sorgen i att inte längre ha ett litet barn att ta hand om. Jo, jag skriver sorgen, även om det kan vara ett starkt ord i sammanhanget.

Men jag sörjer en tid som inte längre är, som aldrig kommer tillbaka. Småbarnsåren med blöjbyten och barnvagnspromenader, med pyjamasen på och nappen i munnen efter kvällsbadet. Vi ser på foton emellanåt och förundras över tid som går, över att det lilla busande barnet nu är en ganska stillsam tio och ett halvtåring.

Det är tidens gång. Så är det bara. Och jag är gränslöst tacksam över att få ha henne i mitt liv, att ha fått vara med henne de här åren, och se henne utvecklas till att bli den hon är idag. Jag ser fram emot att få följa henne längs hennes livsvandring och se vilka vägar hon kommer att gå genom livet.

Ja, alla dessa tankar på grund av hennes matlagning ikväll. Älskade, älskade barn.

Livet

Plötsligt händer det…

…att precis de ord som behövs som bäst sitter fastnålade i en anslagstavla precis bakom ens rygg…

…att ett hjärta sitter upphängt i ett träd precis när en går förbi och undrar för sig själv om en går kärlekens väg, om en följer sitt hjärtas röst…
….att en låt spelas i radion och handlar exakt om det en precis gått och grunnat på…
…att en människa kommer och ger en kram precis när en behövde bli innesluten i en famn…
Bara att tacka och ta emot. Små tecken i tillvaron som får en att inse att livet är långt större än vad en vanligtvis går och föreställer sig.

Livet

Tid för eftertanke – i Fjällnäs kapell

Jag sitter den här nyårseftermiddagen i Fjällnäs makalöst vackra kapell med altarfönster som vetter ut mot sjön och fjällen. Det är bara jag här. Det är helt tyst. Den ultimata platsen för eftertanke och tillbakablickar.

2015 går mot sitt slut och jag ser tillbaka på ett, på flera sätt, omtumlande år. Fet var året då jag skulle vara tjänstledig, endast arbeta 25%, för att ha tiden att skriva min tredje bok. Som jag sett fram emot det året! Men januari började inte i glädje och glöd inför skrivandet, utan i svårmod och smärta. Läkaren jag till slut gick till satte diagnosen “utmattningssyndrom”, som ett resultat av att ha arbetat alldeles för mycket de senaste åren. Jag ordinerades mycket vila, många utomhustimmar och fortsatt skrivande, eftersom skrivandet tycktes göra mig gott. Jag tackade nej till antidepressiva läkemedel för jag ville försöka ta mig igenom det svåra med alla känslor på plats. 
Jag funderade mycket. Ältade för mig själv, med vänner och psykolog hur mitt liv skulle vara framöver. Kunde jag verkligen fortsätta med ett arbete där jag for illa? Svaret fanns förstås här inom och jag valde att säga upp mig! Inte på något sätt ett enkelt steg att ta, men helt nödvändigt. Jag mådde så mycket bättre efter att beslutet var taget.
Mitt beslut att säga upp mig ledde till att vi behövde flytta. Mycket oro fanns i detta. Skulle vi hitta någonstans att bo? Det är så svårt att få tag på hus i våra trakter. Jag satte mig och skrev i min reflektionsbok vilken sorts hus vi önskade för vår familj. Mitt i byn men ändå avskilt…inget stort och märkvärdigt hus…en liten trädgård… Nära skidspår… Lite senare fanns precis ett sådant hus på hemmet. Budgivningen gick igång men avslutades för att säljaren ville sälja till oss. Vilken ynnest! Nu bor vi i vårt hus och trivs makalöst bra!
I augusti släpptes min bok “Du ritar i sanden”. Jag hade releasen i Gamla kyrkan i Östersund och musicerde ihop med fantastiska Astrid Åslin.
Under hösten har jag sedan rest runt i landet och pratat om boken och fått musicera med många duktiga musiker. Det har varit makalöst roligt!
Det har också varit ett år med mycket utomhusvistelse. Det är förmånen att bo i fjällvärlden att det är så enkelt att ge sig ut på vandring eller på skidtur. Det är mysigt att dela det intresset med sin familj!
Mitt 2015 har också inneburit ett år av köpstopp för min del. Det är lärorikt att inse att vi konsumerar långt mer än vi behöver. Jag går stärkt ur mitt köpstoppsår, och kommer fortsätta vara restriktiv med shoppingen, både för miljöns och ekonomins skull.
Tacksam över detta år, trots att jag inte mått helt bra. Tacksam över familj och vänner, som gjort livet ljusare.
Nu ser jag fram emot 2016. Året jag kallar för min nya epok och som innebär långt mer tid för mina olika kreativa projekt.
Låt oss be om ett välsignat 2016 för oss själva, för alla människor som befolkar jorden, för vår planet. Gud, förbarma dig!